Utmana ödet

Varför?
Varför är det så att vi hela tiden måste "utmana ödet"?
Varför springer vi till bussen när det är snorhalt ute, när vi vet att vi kommer att halka, det är bara en tidsfråga?
Varför bestämmer vi oss för att flytta på plåten med händerna, när vi vet att den precis kommit ur den 200 grader varm ugn?
Varför blir vi förälskade i människor alla andra varnat oss för?
Varför dricker vi den där sjunde ölen, när vi vet att det är alldeles över vad vi tål, och att det bara kan sluta illa?
Varför envisas vi med att bära alldeles för många tallrikar och glas i famnen, istället för att gå två gånger, när vi vet att allting kan krossas under våra fötter?

Måste vi hela tiden utmana ödet? Vi är hela tiden rädda för det förutsägbara, och alla fasar över ett liv i rutiner, där varje timme som passerar inte innehåller några överraskningar. Måste vi hela tiden testa gränserna?
När man är liten lägger man handen på plattan, för man så hemskt gärna vill veta vad som händer.
"Inte lägga handen på plattan", säger mamma. Och det är precis vad vi måste.
Vi måste testa. Gång på gång.
Det är att ta saker för givet, och leva säkert som är det farliga.
Du vet att sist du lade handen på platten gjorde det ont, men vad är det som säger att det kommer bli samma händelseförlopp den här gången? Du antar, du gissar, men du vet faktiskt inte.
Ta ingenting för givet.
Ta risker.
Det är det som är att leva.

Tis-dag och rastlöshet som kryper i benen

Jag hade hela dagen planerad framför mig;
Grötfrukost tidigt, det var så länge sedan jag hunnit.
Packa träningskläder, kanske skulle jag försöka mig på att träna bort förkylningen.
Men tji fick jag. Och hade var ordet.

Så fort man planerar går allt i stöpet. Fick ingen lång skönhetssömn igår kväll, lång och vände och vred på mig. Drömde ännu en mardröm. Jag vet faktiskt inte varför jag sovit så dåligt på sistone. Har problem med att somna in, och sedan är jag aldrig utvilad när jag vaknar.
Öppnade ögonen trött runt halv sex, och slog av väckarklockan. Har ett svagt, dimmigt minne av att mamma petade på mig, eller ropade lite irriterat runt kvart i sju att jag kanske borde gå upp.
Samma visa, varje morgon. Vaknar en halvtimme innan bussen lämnar hållplatsen.
Jag tror jag har tagit in på mitt rekord att göra mig i ordning på morgonen.
Hittills är tjugo minuter den senaste noteringen. Vilket är snabbt, med tanke på hur förvirrad jag är på morgonen.
Dagen började inte bra, inte alls. (Nästan tom mage till en fyra timmar lång lektion bådar inte gott, inte när lektionen dessutom är med min mindre favoritlärare.)

Fast svenskalektionen toppade mina förväntingar, vi läste Shakespeare och Nathalie made my day.
Jag och Natta hade varsin roll som de smått obegåvade skådespelarna/snickarna Kvitten och Botten. Japp, dom heter faktiskt så.
Nathalie är alltid så underbart förvirrad, och levde in sig i rollen totalt och när det under en replik stod:
Botten sjunger tog Natta sats. Ett djupt andetag.
"En kooltrast..", sjöng hon men kom inte längre förrän hela klassen brast ut i gapskratt. Och då var det ingen elakt skratt, utan ett du-är-så-underbart-skön skratt, och vi skrattade med, inte åt.
Fy, vad jag gillar henne. Finns det någon som är sig själv ända ut i fingertopparna är det hon.
Resten av lektionen följdes av ständiga skratt, jag hade turen att få en av de rollerna som förekom i de roliga passagerna. Jag kom på att jag saknar teatern lite, det var en sådan underbar kick. Få vara någon annan och ändå stå i rampljuset. Speciellt improvisationerna när vadsomhelst kunde hända. Där kan manom fantasi-gödning.

Imorgon skall hela klassen på teater på kvällen, och det ser jag smått framemot. Även om den är plågsamma tre timmar lång, som jag förstod det är det en pjäs då man kommer vika sig dubbelt av skratt. Förutom det läskiga med att sitta på första raden, vilket jag såklart gör. Gillar det inte, har ett teatertrauma av någon pjäs vi såg när jag var yngre av en läskig clown som försökte få upp mig på scenen. Dom får gärna prata med publiken, men undvik mig tack.
Onsdagar är en bra dag, jag gillar estetlektionen på morgonen, fylla öronen med musik och skissa på mitt sceniska rum. Imorgon ska jag nog börja bygga på min större scenmodell också, pyssel pyssel. Undrar var jag hade hamnat om jag valt estetisk i högstadiet som jag planerat. Ibland kliar det i fingrarna efter den sorterns sysslor, jag är inte bra, men jag kanske hade kunnat vara.

Jag blir knäpp av att inte få träna, från fyra gånger i veckan till inga alls. Nej, nu blir det fanimej doktorn så den här förkylningen försvinner for good. Jag känner hur det kliar i benen av rastlösheten, och lusten att få träna tills jag nästan ramlar ihop.
Men jag får längta lite till helgen, som är fylld med trevliga planer. På fredag hoppas jag att Johanna och min Filmnördkväll blir av, som vi tänkt starta och ha en gång i veckan. Så ska jag äntligen få se Me and you and everyone we know, och Thumbsucker. Och till lördagen hoppas jag verkligen att Anton masar sig hit ända från Motala till Sthlm, så ska vi ta oss en krogrunda. Ser verkligen framemot att få träffa honom igen, det var alldeles för länge sedan. Om det till och med var innan jullovet. Och innan dess var det sommaren och Augustibuller. Han är en rolig prick, och jag delar många grymma festivalminnen med honom. De året jag lärde känna honom, på augustibuller 04, var ett oförglömligt festivalår. Kanske för att det var det första, men samtidigt går det aldrig att toppa ändå. Och det går inte att förklara, men blandingen av sommarnatt, nattbad, rocka loss till svetten rann, och få magknip av skratt klockan sju på morgonen när solen redan gått upp.

Dags att dra på The Donnas skiva på högsta volym och städa köket.
Finns det något bättre än tjejer som inte är så damn präktiga, och sjunger om det motsatta.
Jag är så trött på hur oskuldsfull man hela tiden förväntas vara.
Lägg ner, för att misshandla de ord jag upprepat alldeles för mycket senaste veckan.

Dagens låt:
The Donnas-Take me to the backseat

Ett två tre åtta

Jag tror inte att det finns människor som är perfekta, felfria. Ingen som har de rätta egenskaperna, rätta utseendet. Vi har en mall, ett ideal, vissa passar bättre in där, andra inte alls.
Och vi blir lika chockerade när vi inte faller för de som passar in i mallen samhället skapat. Tiden går och vi skapar oss vår egen mall, inser vad vi ska leta efter. Inser att vad samhället tycker varken gör oss lyckliga eller nöjda. Inte mer än ytligt.
Vi är alla väldigt olika individer, ingen är direkt lik den andra.
Vi är som olika pusselbit, en pusselbit i mitten som passar med ett flertal andra bitar.
Ibland hittar vi bitar som vi gillar, en bit av en himmel, eller en del av den gröna skogen, men det är ingen garanti för att biten ska passa just oss. Vi gillar formen, men det är fortfarande inte den som passar våra kurvor. Vi trycker dit biten ändå, viker in delar av vår egen pusselbit för att det ska gå.
Det ska gå. Det måste gå.
Men alla vet att ett pussel inte går att lägga fullständigt, om vi lägger det fel. Vi känner att det inte står rätt till, och förr eller senare ramlar den andra pusselbiten av oss. Fast vi klamrar oss hårt fast, med allt våra pusselarmar klarar.

Vi måste hitta rätt bitar, leta efter samma stänk av färger vi har, en bit som gör vårt pusselmotiv klarare.
Det är först då vi känner oss kompletta, något så mer kompletta. Allt blir plötsligt så klart.
Men vi ska inte hänga upp oss på ytliga konturer, för vi letar inte efter en likadan bit, utan bara en som passar ihop med ett av våra hörn.
Vi lyfter på soffan, kryper på det dammiga golvet och tittar förbryllat efter var den kan ha tagit vägen.
Ibland ligger den hela tiden i vår ficka, eller dyker upp på det mest märkliga stället som kylskåpet.

Det viktigaste är bara att vi inte redan pusslat oss samman med fel bit för då är våra pusselformar inte rätt, dom är skeva. Och det känns inte rätt i maggropen.
En bitter eftersmak av våra böjda hörn, utan att vi förstår varför.
Med rätt bit vill vi sitta tillsammans dag och natt, lära känna varenda fläck av den andras mönster, alla de tummade hörnen.

Ingen människa är perfekt för alla.
Leta efter rätt bit, det känns där långt nere. I magen. Där bor en rosa liten fluffig bumbibjörn som skuttar för glatta livet, för den vet. Blunda så ser du dina kanter, blunda så ser du andras.
Och vad du än gör, vik aldrig in dina hörn åt fel håll. För det är så fasligt svårt att pilla utdom igen. Ibland går det inte alls igen. Och då måste du limma och lappa dig själv. Var rädd om dina konstiga former, kanter och lyssna på bumbibjörnen i magen.
Den vet.
Den vet precis.

"Här, kliv på dom"

Soundtrack: Kent - Gravitation

Jag blir lika irriterad varje gång jag gör likadant.
Jag förbannar mig själv och vill dunka huvudet mot den kalla fönsterrutan som vetter ut mot ett mörker.
Varför låter jag andra kliva på mina tår, och ta all plats?

Lördag, förmiddag, med en någorlunda baksmälla, men ändå gott skick?
Javisst, jag ville slänga mig på sängen, blunda länge och dra täcket över huvudet. Men jag fanns och mådde. Men det var ingen dag då jag syntes, för hur jag än trampade och stod kände jag mig osynlig. Folk trampade på mina tår, stötte in i min arm och puttade mig nerför trappan.
Jag hatar att känna mig osynlig, för jag vet att det inte kan vara så. Trots baksmällan, är jag fortfarande rätt synlig med mina en meter och åttio centimeters längd.
Jag är en sådan som fått höra kommentaren: "Du är lång", flera gånger än "Hej".
(Alltid i hörnet på klassfotet, längst upp. Gud, vad jag var avundsjuk på de som fick sitta längst ner.)
Jag vet inte riktigt vad människor vill ha för svar, men det finns många roliga varianter; "Nej, det är du som är kort", eller varför inte "Men, oj jäklar, vänta, ja shit det är jag ju".
Alla lika töntiga.
Och ändå står jag där i hörnet av tunnelbanan, tittar på en trött spegelbild, försöker fixa till den bångstyriga morgonfrisyren som ändå kunde sett värre ut. Där står jag och låter folk kliva mig på tårna.
Jag kokar av ilska när ett högljutt tjejgäng, inte äldre än min yngsta lillasyster, tränger mig rakt in i hörnet. Jag knyter mina nävar när ena tjejen, prydd i en ljusblå vinterjacka a lá Gås fast inte riktig riktig, för sjätte gången skuffar mig mot tunnelbanedörren genom att trycka sin väska mot mig.
Jag flyttar mig närmare dörren, för att slippa ännu en smäll i magen.
Fast jag egentligen ingenting annat vill än att peta jackbruden i ryggen och väsa fram ett aggressivt: "Lilla gumman, om du inte märkt det så står jag här, så jag skulle uppskatta om du flyttade din väska lite".
Men det gör jag inte.
Jag krånglar mig av,zick-zackar mellan människor som inte flyttar på sig, höjer musiken i öronen en aning och kliver fort fram över tunnelbaneperrongen.
Förlorar man inte lite av sitt självförtroende, sin självständighet när man låter folk kliva på sina tår utan protester? När man till och med sträcker fram tårna, och säger: "Här, trampa på. "

Jag ska hädanefter inte lägga benen i kors i tunnelbanan, för att en bredbent snubbe ska kunna ta platsen mittemot mig, och lite av mitt benutrymme. Jag ska breda ut mig lite till. Lite extra
Jag ska inte flytta mig längst in i hörnet, för att lämna plats åt gnälliga farbröder som kliver kors och tvärs över mina fötter, jag ska stå där jag stod.
Hur dålig dag jag än har, och hur lite jag än vill synas, ska du inte få kliva på mina tår.

"Jag hjärtar dig"

Jag tycker inte om det här, att vara sjuk.
Inte har jag heller någon som kan komma och underhålla mig, äta glass i sängen och kolla igenom varenda dåliga film jag har på skrivbordet.
Min syster kommer inte hem ikväll, så det blir jag och katterna.
It sucks! Jag är den läskiga kattladyn som bor ensam och pratar med sina katter.
Tacka vet jag telefonen, även fast min röst kanske inte håller för tillfället. och ingen är hemma förrän ikväll.
Jag är inte gjord för att vara sjuk, jag blir rastlös. Ska man vara sjuk, ska det vara ordentligt.
Fyrtiograders feber, så att allting är en dimma och man knappt ens orkar öppna ögonen.
Men nu har jag lite fjuttigt trettionio-trettionåtta graders feber, och med en blanding av rastlöshet och trötthet, orkar jag ingenting men samtidigt blir allt så fruktansvärt tråkigt.
Jag orkar inte laga mat överhuvudtaget, ens koka té, men samtidigt blir jag lite hungrig. Men ingenting smakar någonting ändå.
Jag vill bli frisk!
Jag hinner faktiskt inte vara sjuk nu.
Kan vi boka om den här sjukdomen till om några veckor?
jag skulle ju faktiskt ha idrottsdag idag, och det stod bowling på schemat.
vi skulle ha skrattat och stojat, emelie, emma, mickis och jag.
men icke!
jävla sjukdom.
dessutom somnade jag helt oförståeligt genom det bästa av high fidelity igår. jag vaknade och slutet hade redan varit. jag fick iallafall se en glimt av jack black.

nu ska jag ha desto mera tråkigt.
Jag funderar nästan på att klä på mig fruktansvärt lite kläder och springa ett varv runt kvarteret, bara för att bli riktigt sjuk. Men jag orkar inte.

Livet är inte så pjåkigt, nästan helt utan klagomål

Söndagar-ångestdagar.

Jag förstår det inte, trots att jag var stilla och nykter som en död sill igår, kände jag mig bakis när jag vaknade.
Det går inte, min kropp har vant sig vid att jag super som en vettvilling, så gör jag det inte blir jag bakis likförbannat.

Ta sig hem i lördags morgon var ingen höjdare, men där får man skylla sig själv att det blir bortamatch. Två timmars resa. Vaxholm är en håla. När ska jag, helt oväntat, bli erbjuden en tvåa på söder, takvåning på Mariatorget tack, med väldigt billig hyra?
Eller så läser någon min blogg, inser att jag har talang och anställer mig på ett välbetalt jobb.
Drömde igår att jag fick jobb på Metro, men där vill jag ju inte jobba.
Jag vill inte bli journalist längre. Tror jag.
Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor. Filosof.
Min kusin sade, när vi senast sågs-evigheter sedan, att han tyckte att jag skulle bli filosofi-lärare.
Lärare, hatyrket som man alltid sa att man aldrig ville bli.
Tänk om jag hamnar där ändå?

Pratade med en snubbe i fredags, Disco Bravo alltså, som pluggade till samhällslärare. Tänk om det vore någonting. Fast näe, jag är inge bra på att lära ut. Det skiter sig.
Efter det försökte vi att diskutera Kant och hans filosofiska teori:
M: "Jo, Kant hade många intressanta tankar och idéer som jag gillar"
Jag: "Jo, det är intressant för Kant tycker ju att.. jo typ"
M: "jomen jag vet vad du menar, det här med tid och rum"
Jag: "Ah, precis, liksom att tiden typ finns i vårt förstånd, eller näe, tvärtom.Typ"
M: "Amen jo."
Sedan gav vi upp och hånglade lite till istället.

tacka vet jag:
- eskobar och skivan: a thousand last chanses
- telefonen, jag hade glömt hur mycket jag gillar att prata timmar i telefon, så ring mig gärna
- studenten snart!
- tränatränaträna, nästan friisk! (tränade i puls i fredags fast det var lite dumt men störtskönt och roligt)

Flera gånger har jag tänkt börja skriva som små krönikor i min blogg, typ en varje vecka. Och någon gång ska jag det, och sedan skicka in mig själv till bloggportalen. Men då ska jag bara ha någonting vettigt att skriva.

Förresten, jag skulle vilja bli musikrecensent, ha stenkoll på band och skriva recensioner med konstiga jämförelser och långa beskrivande meningar ingen egentligen förstår a lá DN.

Tacka vet jag REPEAT!

Musikaliskt underverk 1.
The Strokes - Juicebox, vänta bara en gång till. Oh yeah, introt ger mig totala rysningar av öronorgasm.
Och så, eller en gång till. En liten gång till. Och mera! IGEN!
Och medans jag studsar upp och ner i mitt rum, snubblar bland kläder och böcker utspridda över min blåa matta är det som att hjärtat skriker fuck off till hela världen. Och jag lever.
Jag får aldrig nog av den låten, jag ska mosa den in i huvudet tills jag blir immun och totalt hatar den.

Musikaliskt underverk 2.
Alla människor borde ha sig en alldeles egen Ben Gibbard.
Konserten i måndags var lycka som inte går att ordmärka.
Untitled lycka. Det finns inga jätteord som passar.
Ben är från och med nu min gud, och ingen annan kan någonsin ta den platsen ifrån honom.
Om han inte skulle abdikera ur mitt hjärta, men den möjligheten ser jag som omöjlig.
Sötingen på synth (should it be synthizer? jag är dålig på instrument) är gud nummer två.
Bara för att han var söt i mössa och hade en gaygullig, ödmjuk röst som smälte mig.
Om Ben i min drömvärld skulle vara min gud och mentor, blir sötingen (måste fanimej ta reda på vad han heter, annars låter det pinsamt) min älskare. *Snuskcensur* Som skriver söta sånger till mig på sin synth och sjunger med ljus röst, ja för i min värld sjunger han också som en gudomlig varelse.

Different names for the same thing har länge varit en låt som legat mig nära hjärtat.
Och när de på scenen blomstrade ut i den låten, i ett magiskt intro med ett lika underbart outro, var det ingenting annat än musikalisk magi.
För en stund slutade omvärlden att existera och jag var totalt fylld av lycka.
Det låter som att jag blivit frälst till en skum, psycho sekt.
Och kanske är det just vad jag blivit. Frälst.

Övriga underverk 3.
Just denna stund, eller stunden innan den här pressade jag mig snabbt igenom de sista sidorna i boken Burton on Burton. Damnit! Om jag hade kunnat välja vilka gåva jag skulle födas med, skulle jag vilja göra film som Burton. Skapa magi genom bilder.
Eller till och med fötts som honom.
Hans bok är ett underverk i konsten att vara sig själv. Han är en människa som jag beundrar starkt för hans förmåga att vara sig själv, den underliga kufen andra märker honom som. Rör honom inte i ryggen.
Tim gör det han vill.
Så vill jag bli när jag blir stor.
Ett plus i boken är alla de underbara små ritningarna boken är uppdelad av, små teckningar jag kan studera i långa minuter. Om jag kunde rita skulle jag vilja rita som Burton.
Som ingen annan, och fel. Men magiskt.
____________________________________________________________________________________

Jag vet inte riktigt varför jag envisas med att skriva långa inlägg om mina märkliga funderingar.
Min blogg har gått från rolig blogg med partybilder, till djup, till till. Jag vet inte riktigt.
Allt i ett, om man skulle läsa alldeles från början skulle man följa en stor del av mitt liv.
Läser du mellan raderna?
Kan du förstå mycket.

Nu ska jag sätta Juicebox på repeat, bre ett antal knäckebrödsmackor och sörpla i mig resten av mitt gröna te.
Resten av kvällen ska jag titta på mästerverken Sleepy Hollow och Beetlejuice.

Feberyra utan hopp

Det finns flera saker som borde förbjudas, och bestraffas med tortyr.
En av dom är:
- Människor som säger ”Jag ringer dig på tisdag klockan fem” och aldrig gör det, inte ens onsdag för att ursäkta sig. Säger man ”JAG ringer DIG”, är det minsta jag begär ett ursäktande sms. Lär dig att frasen ”Vi hörs”. Som oftast betyder ”Jag kommer aldrig ringa dig, och hoppas inte du ringer mig heller”. Använd istället för ”Jag ringer dig”.

Jag hatar, hatar att jag nervöst tittar på numret när telefonen ringer.
Jag hatar att jag blir lika besviken när det inte är du.
Jag hatar att jag väntar på att du ska ringa.
Jag hatar att jag bryr mig om dig.
Jag hatar att jag går på det varje gång.
Jag hatar att du fortfarande får mig att gråta. Jag skäms.
Och skulle aldrig säga till någon att jag, dumfan, trodde du menade det.
När du för elfte gången sa att du ville ses.

I helgen hittar du mig på: Vänner och Bekanta, med en öl i handen hoppandes upp och ner till Girls Just Want To Have Fun, eller valfri pophit.