Filmjölk & mosiga flingor

Det var en hel evighet sedan jag bloggade på allvar sedan sist.
Jag har nog inte tyckt, känt att jag haft någonting, vettigt eller ovettigt att säga.
Inte ens ett behov att skriva av mig.
Och nu har jag nog ingenting alls att säga egentligen.

Lördagmorgon och jag äter en halvdan frukost, nyss hemkommen efter ett långt nattpass på mitt underbara drömjobb. En natt fylld av gråtande fjortisar vars utspillda mat jag fick sopa upp och slemmiga fyrtioåriga gubbar som ville ha undertecknad som extra till bakismaten. Flingorna har blivit en enda gegga och jag ryser när jag sväljer. Så, vad har hänt?
Studenten. Hepp!
Sedan for en hel sommar förbi. En sommar som kanske inte var den bästa i början, men i slutändan innehöll en hel del. Jag blev kär, otroligt läskigt obegripligt störtförälskad. Och nu är det över. Märkligt, jag tyckte inte ens att det hade börjat. Jag hade sett fram emot så mycket, och bara trott att det var en underbar början. Inte att det närmade sig slutet. Och det känns inte rätt, känns inte som det skulle ta slut nu. Inte än. Jag vet inte vart jag ska vrida och vända mig, och jag orkar inte berätta för alla att det är över. Det blir som att gå igenom tusen till smärtsamma slut. Det var första gången det här, då ett förhållande jag faktiskt inte ville alls skulle ta slut var över. Ett slut som inte kommer med en dålig eftersmak, när man låter sig se allt det dåliga som faktiskt fanns där. Allt som man snabbt förkastade som småskräp. Bullshit små, små saker som inte var så farliga. Inga sådana i sikte någonstans, åt någon riktning.
Och så var jag singel igen. Känns som att jag är den eviga fucking singeln. Inte helt sant, inte sant alls kanske. Men på senaste tiden har jag bara rusat rakt in och rakt ut ur förhållanden. Ingenting långvarigt. Ingen som hängt fast, eller som velat ha mig hängande kvar. Hur rätt det än kändes så ville inte ödet det den här gången eller. För visst fan, oj vad jag svär, var det ödet. Omständigheterna. Ingenting annat.
Just nu känns det bara som en minimal sannolikhet att jag ska träffa någon som är så "rätt" igen inom de närmaste tre åren. Och jag börjar känna mig ganska okej vid tanken, står ut med den. Än så länge. Att det blir visst bara jag. Ensamt, men jag tror jag överlever.

Jag borde egentligen sova, men det jag tror jag håller mig vaken tills det blir ljust igen. Hoppas och håller tummarna för att min underbara vän fröken S. överlever mörket. Hennes slut skär mer i mig än mitt eget. Nu ska jag titta på Eddie Izzard klipp, smygröka en cigg under fläkten och hålla tummarna för att ett visst extrajobb är mitt!