Jag vill bara..

Våren har sina fördelar, men lika stora jävla nackdelar.
Speciellt när man vill åka till sin favoritgräsplätt, och det överallt ligger par och hånglar, och ser så fruktansvärt kära ut.Jag har alltid avundats dom, det har varit sådant jag längtat efter. Småsaker.När jag ska träffa någon och pysa in till stora staden en solig dag och bara mysa i solen.
X han ville inte, han gillade aldrig stockholm, sedan blev det aldrig av. Aldrig. Han föredrog hemma. Högst balkongen. Det blev aldrig sådant, göra små vardagssaker på grund av distansen.
Y och jag kom en bit men sommaren hann aldrig komma.
Annars har jag aldrig haft någon under sommarmånaderna.
Jag vill bara dit, jag vill träffa någon som jag trivs med. Som är som min bästa vän, men som jag gärna hånglar upp. Som jag kan göra vadsomhelst eller ingenting med.

Men fuck, leta efter folk är värdelöst. Så fort man letar efter någonting så fungerar det inte. Som när min mobil är försvunnen, och jag lyfter på kuddar, böcker, kläder och allting som pryder mitt golv. Men ger man upp, sätter sig på sängen, kan jag lova dig att den är där mitt framför näsan. Eller att du satte dig på den.
'Jag passar på, njuter av det som är här nu. Man ska inte sitta av singellivet och vänta på att det ska gå över, man ska njuta medan det varar, för det kan ta slut när som helst. Och vips är du kär. Passa på medan du har två ben, minimalt med rynkor, fortfarande hår på huvudet och inga stela leder och ragga tills du kollapsar och ha time of your life. För vips, så är du gammal.