Ett två tre åtta

Jag tror inte att det finns människor som är perfekta, felfria. Ingen som har de rätta egenskaperna, rätta utseendet. Vi har en mall, ett ideal, vissa passar bättre in där, andra inte alls.
Och vi blir lika chockerade när vi inte faller för de som passar in i mallen samhället skapat. Tiden går och vi skapar oss vår egen mall, inser vad vi ska leta efter. Inser att vad samhället tycker varken gör oss lyckliga eller nöjda. Inte mer än ytligt.
Vi är alla väldigt olika individer, ingen är direkt lik den andra.
Vi är som olika pusselbit, en pusselbit i mitten som passar med ett flertal andra bitar.
Ibland hittar vi bitar som vi gillar, en bit av en himmel, eller en del av den gröna skogen, men det är ingen garanti för att biten ska passa just oss. Vi gillar formen, men det är fortfarande inte den som passar våra kurvor. Vi trycker dit biten ändå, viker in delar av vår egen pusselbit för att det ska gå.
Det ska gå. Det måste gå.
Men alla vet att ett pussel inte går att lägga fullständigt, om vi lägger det fel. Vi känner att det inte står rätt till, och förr eller senare ramlar den andra pusselbiten av oss. Fast vi klamrar oss hårt fast, med allt våra pusselarmar klarar.

Vi måste hitta rätt bitar, leta efter samma stänk av färger vi har, en bit som gör vårt pusselmotiv klarare.
Det är först då vi känner oss kompletta, något så mer kompletta. Allt blir plötsligt så klart.
Men vi ska inte hänga upp oss på ytliga konturer, för vi letar inte efter en likadan bit, utan bara en som passar ihop med ett av våra hörn.
Vi lyfter på soffan, kryper på det dammiga golvet och tittar förbryllat efter var den kan ha tagit vägen.
Ibland ligger den hela tiden i vår ficka, eller dyker upp på det mest märkliga stället som kylskåpet.

Det viktigaste är bara att vi inte redan pusslat oss samman med fel bit för då är våra pusselformar inte rätt, dom är skeva. Och det känns inte rätt i maggropen.
En bitter eftersmak av våra böjda hörn, utan att vi förstår varför.
Med rätt bit vill vi sitta tillsammans dag och natt, lära känna varenda fläck av den andras mönster, alla de tummade hörnen.

Ingen människa är perfekt för alla.
Leta efter rätt bit, det känns där långt nere. I magen. Där bor en rosa liten fluffig bumbibjörn som skuttar för glatta livet, för den vet. Blunda så ser du dina kanter, blunda så ser du andras.
Och vad du än gör, vik aldrig in dina hörn åt fel håll. För det är så fasligt svårt att pilla utdom igen. Ibland går det inte alls igen. Och då måste du limma och lappa dig själv. Var rädd om dina konstiga former, kanter och lyssna på bumbibjörnen i magen.
Den vet.
Den vet precis.