Det var bättre när man var liten

Det var bättre när man var liten. Förälskad i en söt filur, varannan dag.
Det var enkelt. Och till slut hade jag förälskat mig igenom varenda person med motsatt kön, som någon gång lånat mig sitt suddgummi. (Han gillar mig, han gillar mig!)
Alla lika olyckliga kärlekar, men samtidigt lyckliga.
För personen var alltid allting jag ville.
Alla egenskaper fanns i min fantasi.
Ingen besvikelse.

När man inser att kärlek inte händer så ofta, blir det jobbigare.
Alldeles riktig kärlek, besvarad kärlek som leder till lycka.
Är ingen rutinvara.
Min senaste förälskelse var ingen hit, slutade i tårar, även om mitt hjärta skuttade i två veckor.
Och nu, är han avverkad, Förälskad i - check!
Insett att det inte funkade då, inte funkar nu - check!
Inte längre den jag vill ha, bara motbjudande - check!

Förälskelsen innan var likadan, eller nej. Nu ljög jag. Det var nog mera en olycklig sådan. Utan att någon utom jag vet. Den påminner sig då och då, bara för att förklara att det inte kommer bli verklighet.

Jag föredrar nog det här, ingenmansland när det gäller kärleken.
Ingen att jaga, ingen att tänka på.
Det blir som mindre ensamt när man inte saknar Någon.
Utan bara vemsomhelst som vill lägga armen kring en och blåsa i mitt öra.
En diffus saknad.
Av pirr i magen.

Tillbaka till vardagen. Katjiing!

Dagens låttips: Hela albumet Loupita med Kristofer Åström är en enda extas.
Det närmaste jag kommer en förälskelse just nu.