Brev till J

[Du vill försöka igen, iallafall är det vad du påstår]
Jag har flera olika tänkbara scenarion att välja på. Alla dessa snurrar ständigt i mitt huvud.

Ge dig en chans till, en chans till oss, och kanske så funkar allting och jag blir lycklig. Du med.(minst troliga, men mest önskvärda)

Låtsas att allting är bra, sedan plötsligt sluta höra av sig. Totalt. En försvinna-från-jorden-diss.

Få allting att funka, vi som någonting, spela kär (eller, spela och spela) sedan påstå att jag insett att jag aldrig någonsin älskat dig.

Eller aldrig gå så långt, bara bestämma tid och plats att ses, och aldrig dyka upp och sedan påstå "Oj, jag måste ha glömt, men jag är upptagen nu, ringer dig om ett tag" och aldrig ringa upp igen.

Eller förklara hur jag känner.
Jag vet att jag sa ja till att ses igen.

Flera orsaker spökar bakom detta korkade beslut.
Jag tyckte om dig, extremt mycket, och det är inte ofta man gör det bara. Punkt.
Tänk om jag inte träffar någon jag tycker om så mycket igen?
Men lägg märkte till tyckte.Jag vet inte längre.
Nej, jag måste faktiskt vara lite bundis mot mig själv.
Du dissade mig stenhårt en gång, ska jag ge dig chansen att göra det igen?
Nene.
Du fick din chans, du kastade bort den.
Skyll dig själv.
Vet inte om du kommer läsa det här, antagligen inte.
Om, hör inte av dig.
Om inte, då valde jag alternativet att bara försvinna-från-jordens-yta.

Du har precis uppfyllt det du var rädd för,
inte nog med att du sårade mig,
du var aldrig god nog åt mig.