Förbannat

Do you want to..?

Mitt liv känns väldigt meningslöst. Jag önskade att jag kunde hitta dit där jag för en stund kunde vara glad, lycklig och låta dagarna flyta förbi genom olika aktiviteter. Träningar, fikastunder, filmkvällar, skratt med vännerna. Men allting känns bara som en transportsträcka. Till då när jag ska träffa någon.

Fuck, vad jag är trött på det. Att jag känner mig så förbannat halv.
Jag skäms för att jag fortfarande tänker på dig. För att jag inte är över dig.

[Jag har bara blivit olyckligt kär på den senaste tiden.]
Jag vill bara slippa tänka på det.
Dig. Du är så förbannat jobbigt överallt.

Igår mindes jag hur det känns att vara kär.
Pirret, precis där. I början. Då man fortfarande hoppas.

Jag längtar efter det. Bara för att veta att jag kan glömma dig.
Bara för att känna att någon kanske vill ha mig på riktigt den här gången.
Jag längtar efter den där känslan av att vara störtförälskad, med bekräftad kärlek.
Jag skiter i om det varar.
Jag vill bara glömma dig.
För du är fan inte värd att spendera så mycket känslor på.
Det är du inte.

Du som lurade mig in i en kärlek utan murar, och sedan inte hoppade med.
Vi sade tillsammans ett, två, tre och jag tog ett kliv ut i mörket. Men du stod kvar.
”Jag vet inte längre”.
Tack så jävla mycket, för att jag inte kommer våga tro på orden ”jag gillar dig” igen.
Tack så förbannat jävla mycket för att jag är så dum att jag fortfarande saknar dig.
Jag vet inte vad det är.
För du är fan inte värd det.

Jag önskar att mitt liv någonstans kunde hitta tillbaka till sin mening. För nu känns det så onödigt. Tomt. Och vilket håll jag än tittar, är det ingen som duger jämfört med känslorna jag hade för dig.
Du har fått mig att bli kräsen.
Om jag ska kunna glömma dig.
Måste det verkligen vara på riktigt.
Fast jag vet inte ens om jag vågar då.
Jag hatar dig.

FUCK!