Känslostormar

Igår spenderade jag en lång kylig timme vid Tekniska högskolan. Under den tiden hann jag fundera ut mycket.
Tiden kröp närmare mot bussens avgång mot Vaxholm och jag började knyppla ut mig själv.

Hur ska någon kunna förstå mig när jag inte ens förstår mig själv?

Jag, jag är hon med olika strumpor, hon vars röda nagellack alltid har flagnat av lite halvt, hon med brännmärken i de svarta byxorna sedan en sommarfylla, hon som aldrig har pengar på mobilen, och fullt med dåliga ursäkter på lager, men alltid får dåligt samvete då hon använder dom.
Hon med sina strumpor i två olika färger, som kanske inte bryr sig så värst mycket. Eller bara insett att strumpor med olika färg, är ingenting någon lägger märke till.
Fast om någon gjorde det skulle hon bli glad.
Och arg, för att hon inte har några strumpor som har samma färg.

Hon som ler fånigt åt allting han som hon gillar säger, och när han frågar vad som är så roligt.
Blir hon rädd och blänger istället åt ett annat håll och förklarar att hon tänkte på igår, Inte alls nu.
Hon som stirrar i tomma intet och funderar på vad andra tänker om henne, när någon annan tar hennes blickar som dryga kommentarer.
Hon som envist stirrar ner i borden, rädd för att söka ögonkontakt, när hon vet att ögonen får henne att pirra.
Hon som tolkar ett steg åt andra hållet, en blick som tittar åt andra hållet, en hand som snabbt drar sig undan då hon berört, som en stor gest av ogillande. När allt kanske bara var en omedveten handling.
Då drar hon sig undan och ställer sig i ett hörn inuti sitt skal, för att skydda sig innan hon ens närmar sig ett sårande svar på hennes försiktiga kärlek.