Jag är dålig

Om du läser det här utan att känna mig, kanske du inte förstår.
Men jag tänker inte förklara.

Vissa saker håller jag för mig själv.
Det var ett tag sen jag plitade ner mina tankar någonstans, jag har inte ens orkat ta tag i dom. Jag vill bara förtränga mitt liv. Min röda dagbok är bara gamla tider, jag har inte ens orkat gråta ner en sida i den. Mina tårar som alltid runnit i tid och otid, har plötsligt tagit slut. Jag orkar inte gråta, inte när jag väl borde, för då vet jag inte om tårarna någonsin tar slut.

Mitt liv är fyllt av måsten, och jag känner ångesten komma krypande. Skolan ger mig en sådan ångest, prestationsångest. För jag måste verkligen vara duktig. Måste kunna vara stolt över mig själv.
Första natten efter att skolan började bestämde jag mig för att gå och lägga mig tidigt. Straffet för det var att jag drömde en mardröm.
I drömmen var världen mörk, och folks ansikten suddiga. Jag vaknade och skrek, för en sådan otrolig rädsla grep mig. Samtidigt var jag så otroligt trött, men jag vågade inte somna igen för jag visste att om jag somnade så skulle drömmen finnas där igen. Så fort ögonen sakta föll ihop så var drömmen tillbaka. Jag gick upp och höll mig vaken ett bra tag, innan jag somnade utmattad med en katt i famnen. Det finns ingenting bättre sätt en att somna på,än att ha en spinnande katt bredvid huvudkudden.

Prince har blivit sjuk igen. Ännu mera ångest, han har precis blivit frisk. Men jag ska se till att han blir frisk igen min katt.

Det är otroligt hur tid ibland kan kännas så lång, när allt som har gått är lite mer än en vecka. Det är otroligt hur ont allt kan göra.

Jag är rädd för att jag är en dålig person. Att jag behandlar andra illa, gör dom olyckliga. Till slut kommer det komma igen.

Det är otroligt hur ont det kan göra när det känns så rätt.