En vecka av insikt

Tisdag är det idag, klockan närmar sig elva. Och snart ska jag kasta i mig lunch, för att sedan bege mig iväg att träna. Jag vet att det finns andra saker jag borde. Men nej.
Inga flera måsten. Först och främst ska jag ta hand om mig själv.

Tänker han på mig?

Mina känslor har kommit i andra hand, igår slog allt mig rakt i ansiktet som en hård örfil av sanningen. Mina känslor ligger på botten, och allting jag gör är att pressa ner dom ännu längre med nya känslor. Jag måste snart rensa ur innan allting går i bitar. Jag. I. Bitar.

Innan jag kan känna igen.
Jag blir förälskad i min omgivning och i alla som befinner sig i den. Så ivrig att få känna känslan av lycka igen och slippa denna tomhet.

Igår rann tårarna i tysthet i skyddet av anonymitet

Känslor skapas i hopp att skriva över det gamla, för ännu klarar jag inte av att sudda ut.
Känslan av att jag mådde så bra, var över hela sorgen så snabbt lurade alla. Jag lurade mig själv. Slutet är inte här, det har inte ens börjat.

Jag har inte ens börjat komma över honom. Kommer det någonsin hända?

Igår insåg jag att jag var ensam. Jag har ingen där. Ingen på riktigt.
Förlåt mig om jag inte räknar med dig, men jag vågar inte. Jag är rädd samtidigt som jag ingenting annat önskar att hitta en annan Du.
En annan halva av mitt trasiga liv.

Är jag trasig utan möjlighet att laga?

Har jag gjort ett misstag?