Känsla av nostalgi

Hörde någonstans en intressant sak.
Att när man tänker på ett minne sparas det om. Med nya referenser.
Det fick mig att börja fundera på minnen.

Vi är så desperata att minnas saker, känslor, stunder. Fotografier, dagböcker. Allting för att inte glömma.

Låtar. Där har jag mina minnen arkiverade.
Häromdagen lyssnade jag ,efter länge, på Kent. Och känslor slog mig.
Känslan av ett tyst Uppsala utanför fönstret och känslan av att för första gången känna sig älskad.

Kent - Gravitation

Bara introt ger mig känslor, blandade känslor. Den får håret att resa sig på armarna, och jag minns dofter jag för länge sedan glömt. Tårar jag för länge sedan torkat. Kärleksbrevet längst ner i min låda. Han som tyst sjunger med i orden när vi en natt ligger vakna och tittar upp i ett vitt tak.
Kärlek med ett olyckligt slut.

Eskobar - Good day for dyin'

Känslan av längtan. Hela albumet Til we're dead är fullt med förväntan. Känslan av en bortdomnad nacke efter att ha slumrat till i en konstig ställning. De halvobekväma tågsätena jag spenderat timmar i. Veckor utan den man älskar och att bara vara de där evighetslånga en timme och fyrtio minuter bort.
Lukten av ett halvunket tåg. De sista rastlösa sekunderna då rösten säger "Nästa Avesta Krylbo". Och man febrilt bläddrar mellan låtarna för att hinna höra en kort bit av favoriten. Nervositet och lättnaden som bubblar tillsammans i magen. Pipet när man stänger av musiken och tar väskan. En stund senare kliva ner på perrongen. Utan att kunna hålla tillbaka det stora leendet och se han stå där med händerna i fickorna.

Hela min skivsamlingen är fylld med mer eller mindre bra musik.
Men med hela mitt hittils levda liv och alla mina ovärderliga minnen.
Det är därför jag vårdar mina skivor ömt och aldrig kastar en enda.
Lyssnar på dom och sparar om dom, med nya referenser.