Can I get some luck to go please? Pure.

Jag skulle verkligen kunna skriva här så väldigt mycket oftare.
Tankar och formuleringar snurrar i mitt huvud, som jag vill få ut. Få ner. Dom svävar högt och om man är snabb kan man få tag på någonting. Någon tanke som gör saker klarare. Men jag hinner inte, och klarheterna stiger till glömskans höjder.

Det är därför jag är så noga att skriva vad jag känner. Nu gör inte känslor mig klarare, men en vecka senare kan jag kanske ta itu med det jag förut skrivit. Jag vet inte ifall jag hade känt mig själv lika bra om jag inte präntat ner så mycket känslor i svåra, och glada, perioder. Den där aha-upplevelsen kommer inte förrän långt efter. Jag lär känna mig själv sakta men säkert på så vis.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Inte vilket hörn av mitt huvud jag ska börja rensa.

Postal Service, kärlek till det bandet. Deras texter träffar mig hårt. Först en ytlig kärlek till musiken, och sedan en djupare kärlek när jag läser texten och känner de små håren på armarna resa sig. Mina känslor är texterna i vartenda ord.
Formuleringar jag kunde skrivit, formuleringar som direkt ger mig en insikt jag inte sett förut, formuleringar som bara är så klara och så träffsäkra.

Jag är en periodare. Livet går i perioder. Klara perioder som går att dela upp med olika färgade post it lappar.

Ambitiösa perioder - Då jag tar på mig tusen olika saker, och njuter av det. Skriver skolarbeten före deadline, och sprutar idéer. Gör planer för varje dag, och varje timme.

Överdrivet känslosamma perioder - När ingenting blir gjort för tusen känslor snurrar i mitt huvud och förvirrar mig. Jag har svårt att umgås med andra människor, och tappar min sociala förmåga att konversera. Det är som att tankarna i mitt huvud tar över och jag har inte längre har kraft kvar att prata. Bara att tänka. Jag orkar inte uttrycka någonting, utan städar bara röran i mitt huvud. Det är som att jag sparar känslor på lager och till slut måste jag städa, städa,städa och sortera. Och då finns inte plats för någonting annat.

Lyckliga perioder - Perioder då jag har så stort perspektiv så jag mår riktigt bra. Jag kan se hur bra mitt liv är. Jag känner att jag kan umgås med vemsomhelst, klara av vadsomhelst och ingenting är ett problem. Perioder jag önskar kunde inträffa oftare. Men dom finns. Det är det viktiga.

Deprimerade perioder - Inte att förväxlas med överdrivet känslosamma. En period med en sådan stor överhängande känsla av hopplöshet att ingenting verkar värt att ödlsa tid på. Jämfört med känslosamma perioder, är det här en period fylld av endast en enda klar känsla. Meningslöshet.

Och så tusen till biperioder. Är jag annorlunda för att jag inte befinner mig på ständigt samma känsloläge?
jag beundrar sådana som ständigt verkar lyckliga, eller bara på en jämn rak linje. och tror någonstans att dom bara är bra på att fejka.
Jag borde jag med kunna fejka en rak linje. Det försöker jag, men det tar så mycket tid och ork, att jag mer eller mindre nu bara låter perioderna ha sin gång och följa med dom. Det är som olika årstider som växlar, utan tid eller reson. Dom måste få ha sin gång. Att hålla dom tillbaka med en mur av stela leenden går inte.
Jag är en känslomänniska, jag tror det var Calle som sade någonting om det. Och det är jag verkligen. Jag har svårt att stoppa känslor innanför skalet. Dom lyser så lätt igenom.
För många år av förtryckta känslor gör att det inte går att hålla emot längre.
Känslomänniska. Jag sprudlar av känslor.

Likgiltighet är det värsta jag vet.