En dag

i taget.
Mitt nya motto; som jag försöker och kämpar med att leva efter.

Klockan är inte mer än kvart i sju, torsdagkväll. Mina ögonlock vill ingenting annat än att ramla ihop. Otroligt. Klockan är knappt bäbis.
Egentligen borde jag sitta på bussen på väg in till stan, med träningsväskan vid min sida. Men det går bara inte. Att åka den där förbannade bussresan tur-retur, tur-retur, tar emot. Speciellt när det är så kallt att näshåret agerar gåshud. Bara trevligt sällskap hade kunnat locka ut mig nu. Jag har inte ens ciggaretter kvar att unna mig, men jag försöker ändå undvika balkongen och kylan nu. Så jag får överleva.
Bestämde mig för att sova ut istället, vila det som hinns för att spara krafter till imorgon.
En lång tevedag imorgon.

"Borde göra"-ångestlistan:
Borde skriva ordentligt långa fina jobbansökningar och fixa till mitt CV (Sen, sen, sen!)
Borde samla ihop mina krafter och maila Alexa. (Tror faktiskt att jag ska göra det på en gång!)
Borde skriva klart APU-frågorna när deadline faktiskt är imorgon

Samtidigt som skolan ibland får mig att bryta ihop, imorse var en sådan dag, så finns det andra saker som gör att det är den som får mig att överleva. Jag tog mig faktiskt upp ur sängen, än så länge har jag lyckats hålla mig från Skolk-monstret. Jag måste faktiskt sluta nerva över saker som händer om flera veckor. Det man kan ha kontroll över är det som händer nu, ingenting annat.
Jag klarade, överlevde, smet inte undan en hel skoldag med jobbiga måsten.
Till och med galant var det.

Anledningen till att jag måste hålla skolan på fötterna i mitt liv, hålla rutinerna igång är att mitt liv utanför skolan är händelselöst som fan. Get a life, skriker jag till mig själv.
Men livet får vänta lite, jag passar på när ingenting händer och styr upp skolan som fått hamna på efterkälken i prioriteringslistan. Jag önskar bara att jag inte hade försummat mina vänner som jag gjort.
Kanske skulle jag känna mig mindre ensam då.

Jag tror faktiskt jag har funderat ut mitt livs gåta, varför jag inte gjort saker när jag kunnat och borde ha på sistone tiden. En dålig förklaring som faktiskt låter märkligt konstig, men vettig i mina weirdo tankegånger.
Gör man ingenting, är det iallafall inte dåligt. Att missa saker kan alla, och, tänker mitt undermedvetna, om jag inte gör ett endaste skvatt är det iallafall inte ett pinsamt g. Då kan jag fortfarande intala mig att jag kunde fått mvg om jag velat, och orkat.

Bra att ingen läser den här. Då kan man skriva så fånigt öppet om helt ointressanta saker.