"Här, kliv på dom"

Soundtrack: Kent - Gravitation

Jag blir lika irriterad varje gång jag gör likadant.
Jag förbannar mig själv och vill dunka huvudet mot den kalla fönsterrutan som vetter ut mot ett mörker.
Varför låter jag andra kliva på mina tår, och ta all plats?

Lördag, förmiddag, med en någorlunda baksmälla, men ändå gott skick?
Javisst, jag ville slänga mig på sängen, blunda länge och dra täcket över huvudet. Men jag fanns och mådde. Men det var ingen dag då jag syntes, för hur jag än trampade och stod kände jag mig osynlig. Folk trampade på mina tår, stötte in i min arm och puttade mig nerför trappan.
Jag hatar att känna mig osynlig, för jag vet att det inte kan vara så. Trots baksmällan, är jag fortfarande rätt synlig med mina en meter och åttio centimeters längd.
Jag är en sådan som fått höra kommentaren: "Du är lång", flera gånger än "Hej".
(Alltid i hörnet på klassfotet, längst upp. Gud, vad jag var avundsjuk på de som fick sitta längst ner.)
Jag vet inte riktigt vad människor vill ha för svar, men det finns många roliga varianter; "Nej, det är du som är kort", eller varför inte "Men, oj jäklar, vänta, ja shit det är jag ju".
Alla lika töntiga.
Och ändå står jag där i hörnet av tunnelbanan, tittar på en trött spegelbild, försöker fixa till den bångstyriga morgonfrisyren som ändå kunde sett värre ut. Där står jag och låter folk kliva mig på tårna.
Jag kokar av ilska när ett högljutt tjejgäng, inte äldre än min yngsta lillasyster, tränger mig rakt in i hörnet. Jag knyter mina nävar när ena tjejen, prydd i en ljusblå vinterjacka a lá Gås fast inte riktig riktig, för sjätte gången skuffar mig mot tunnelbanedörren genom att trycka sin väska mot mig.
Jag flyttar mig närmare dörren, för att slippa ännu en smäll i magen.
Fast jag egentligen ingenting annat vill än att peta jackbruden i ryggen och väsa fram ett aggressivt: "Lilla gumman, om du inte märkt det så står jag här, så jag skulle uppskatta om du flyttade din väska lite".
Men det gör jag inte.
Jag krånglar mig av,zick-zackar mellan människor som inte flyttar på sig, höjer musiken i öronen en aning och kliver fort fram över tunnelbaneperrongen.
Förlorar man inte lite av sitt självförtroende, sin självständighet när man låter folk kliva på sina tår utan protester? När man till och med sträcker fram tårna, och säger: "Här, trampa på. "

Jag ska hädanefter inte lägga benen i kors i tunnelbanan, för att en bredbent snubbe ska kunna ta platsen mittemot mig, och lite av mitt benutrymme. Jag ska breda ut mig lite till. Lite extra
Jag ska inte flytta mig längst in i hörnet, för att lämna plats åt gnälliga farbröder som kliver kors och tvärs över mina fötter, jag ska stå där jag stod.
Hur dålig dag jag än har, och hur lite jag än vill synas, ska du inte få kliva på mina tår.