Undanflykter och tillfredställelse

Ibland tror jag inte allt i livet får vara alltför enkelt. Just nu lever jag i känslan av att vara tillfreds. Kan man bli för nöjd?
Kanske är det därför jag hela tiden gör undanflykter i skolan, måste måste skapa lite stress och spänning. Någonting av sucka sönder min omgivning över, någonting att ligga sömnlös över. Jag kan vara mästare på undanflykter, som att jag sitter här istället för att avsluta min inte alls svåra inlämning som endast kräver tre fjärdedelars text till. Eller så ligger kampen i att jag egentligen vill skriva fritt, mera och låta meningarna flöda.
Jag önskar att det fanns någonting jag var bra på, förutom skrivandet. Jag har försummat min enda "talang", så groteskt mycket att jag skäms. Det kanske finns en sanning i den plågande konstnären, jag är så tillfreds att kreativiten inte kommer av sig själv. Jag måste dra den ur mig själv, långsamt och plågsamt.

Jag är så tillfreds med mina svåra val, jag vågade byta väg och inom mig har jag funnit en underbar ro, som att jag helt plötsligt har hittat rätt. Jag lever igen, inte bara överlever stånkar och stönar, jag upplever mitt liv. Varje dag varje stund. Nytt jobb, nya människor blandas samman med en kurs där jag känner mig någorlunda trygg, och allting hålls upp av den underbara människa som skapar trygghet och är mitt hem. Men där någonstans gnager pessismisten i mig, inte fan får man vara såhär nöjd? När kommer de mörka molnen, när kommer den hårda smällen? Kanske är det därför jag skapar mig min egen ångest genom att skjuta upp skolarbete jag egentligen klarar utan problem, förstorar upp vad jag måste prestera, så jag vet var nästa grå moln kommer från.
Nu ska jag fortsätta argumentera, kontextualisera och briljera.