Apelsinskal & nostalgitrippar

Jag promenerade ute i regnet idag. Paraplyt i ena handen och sorgen i den andra. En dag när det enda som öser ner är regnet är det svårt att se saker ljust. Och jag undrade varför jag inte är glad. Mår bra. Varför livet känns så outhärdligt. Sedan kom jag på att det bara är en vecka sedan mitt kortvariga förhållande nådde sitt slut, och jag insåg att jag får vara grå. Må uselt. Och ha svårt att ta mig ur sängen på morgonen. Det är inte märkligt, kanske är det bara att jag har haft dagar i veckan då saker kännts relativt bra. Jag har inte mått så uselt som jag förväntat mig, jag överlever. Mer än över, jag lever och ibland gillar jag min vardag. Därför är det hårt när det blir grått och mörkt igen.
Jag måste inse att det kommer ta mer än en vecka. Att jag inte ens börjat ta itu med slutet ännu. Kanske är det för att jag inte förstått det ännu, kanske är det bara att jag inte vill. Jag vill inte att det ska vara såhär. Och jag kan inte göra ett skit åt det.

Jag insåg någonting förra veckan, någonting som fått saker att kännas någorlunda lättare. Man kan inte påverka vad andra känner, andras känslor är utom min kontroll, och mina egna. Det låter väldigt simpelt, men är så jävla svårt. Men det var skönt. När jag såg slutet komma accepterade jag det bara, för jag såg att det inte var någon idé. Jag måste inse att vissa saker kan man inte ha kontroll över. Känslor står på den listan. Nu ska jag bara deala med det.

Jag längtar så efter imorgon, efter att få klä upp mig, sätta på hög musik och göra mig iordning för en utekväll. Banala saker, men det var så länge sedan. Jag längtar efter att ha alla vännerna runt bordet, dricka några halvblaskiga öl och dansa så att jag får ont i fötterna, utan att tänka på någonting annat. Le, och se att livet är bra, just då. Inte i framtiden eller förut. Dra dåliga internskämt med Emma och skratta åt gamla minnen.
Om jag bara hade någon att ringa nu, när klockan är alldels för mycket.
Men han är inte kvar i mitt liv, det låter så drastiskt. Fast det är sant.

Det är det sorgligaste, att någon som har betytt så väldigt mycket, någon som man har delat så mycket underbart med kommer att försvinna tills man knappt minns dom. Tills dom bara är ett suddigt minne, som man nästan förväxlar med en dröm. Det är tråkigt att förlora människor, ännu mer människor man inte är beredd att förlora.