Mörka moln, framtidsångest och nya tider

Det var ju så länge sedan.
Så väldigt sedan, jag skrev några rader här. Jag vet inte varför jag sitter här igen. Kanske för att jag har så mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag satt som vanligt och surfade runt på vänners bloggar, ibland gör jag det när jag inte hunnit träffa dem på ett tag, och uppdaterade mig vad de pysslar, tänker och skriver om. Och så hamnade jag på min egen pensionerade blogg. Ströläste gamla inlägg.
Av någon anledning tyckte jag plötsligt att det jag skrivit var bra, inte bara oerhört generande och tillgjort. Jag mindes känslorna igen. Men. Så väldigt länge sedan att det inte riktigt kändes som att det var just jag som knåpat ihop så eftertänksamma meningar. Bara en person som jag var för de två år sedan när jag skrev.
Och kombinationen av mitt gamla liv och Regina Spektor som bakgrundsmusik gav mig ett enormt sug att skriva några rader igen.
Kanske var det också för att jag plötsligt önskade att jag igen kunde bygga så fina och eftertänksamma meningar, att jag var är rädd att jag inte längre kan. Jag var tvungen att trotsa min rädsla och se om jag kunde.
Ute i den sommarljumna kvällen drar de mörka molnen ihop sig. Regn och åska inatt sa de.
De två år som har dragit förbi har varit år utan större moln, utan stora sorger och tiden har nog mest sakta dragit förbi. Mindre ångest, och jag har ofta känt att livet har varit enkelt. Eller just att jag har träffat den person som gör att vardagen är någonting jag njuter av.
Nya tider är det nu, och jag har stor beslutsångest om min framtid. Jag måste bestämma mig för vad jag vill göra. Jag kan inte längre bara ta den enkla vägen, för någonstans är jag trött på det.
Men jag vet inte om jag vill, just nu, kan jag eller om hur. Eller om.. Så förvirrad.
Ibland är man fånig. Så att man med rättvisa fnyser åt sig själv.
Det är väl för fan bara att bestämma sig.

Regina Spektor - Laughing With