Remember that time?

Senaste tiden känns det som att alla dagar går i repeat. Jag överför det för övrigt till mitt musiklyssnande också. Repeat på olika låtar. Orkar inte igenom hela album. Förutom undantaget Regina Spektor. Fast nu har hon också hamnat på repeat. That time.

Det känns som att jag har fastnat med foten i lera, kämpat och kämpat. Ropat, men hjälpen har övergivit mig. Jag vrider och vänder mig inte ens längre, jag har gett upp, och satt mig ner i leran. Och sjunker neråt. utan att bry mig. Rakt ner i dagar som ser likadana ut. Timmar som rinner förbi utan att någonting rör mig.
Jag ser framemot saker, för att sedan bli besviken.
Och ännu mer irriterad för att jag blir besviken och inte uppskattar små saker i mitt liv som inte alls är illa. Men alla dagar känns bara som en repris av dagar jag redan levt.

Ingenting är spännande, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här gropen. Alla jag omger mig blir tråkiga, och meningslösa. Jag är trött på mig själv, och på den här känslan. När ingenting riktigt duger. Inga planer är roliga. Inte ens att planera. En stund att se framemot, men det går snabbt över.
Jag vet inte vad jag väntar på. På att jag ska veta vad jag vill?
Och göra det någon förbannad gång?

Jag väntar på den där magkänslan som skriker vad jag vill göra. Men den infinner sig inte som den brukar, inga bra idéer kommer. Och mest av allt går jag runt och väntar på att någon ska ta tag i mig, dra mig upp ur kvicksanden. Fast jag inser att det är jag själv som måste göra det, och att jag själv satt mig här.