Funderingar

Skrev i bikten den 7 juli:
"[idag - 00:00] del

Sluta såra mig som du gör.

Det gör verkligen ont. På riktigt. Men du förstår inte.
Hur
trasig jag är. Och hur jag alltmer rasar sönder bara du andas hårt på mig."

Ibland funderar jag på om jag vill att någon ska läsa det, och rädda mig. Laga mig. Vill alla de som skriver där egentligen ingenting annat än att någon skall ta tag i dem, känna igen sig, eller bara dra upp dem från botten?

Samtidigt önskar jag att ingen läser det här.
Men jag måste få ropa lite försiktigt efter någon någonstans. Eller bara mig själv. Rädda mig, Ida!
Säg ingenting till någon. Låtsas bara som inget alls. Men krama mig lite hårdare.