Vem försöker jag egentligen lura?

Bekräftelse.

Jag och Johanna skrattade senast vi sågs. Man har alltid roligt med Johanna, och samtidigt långa diskussioner om saker jag inte riktigt pratar med andra om. Kanske för att hon är rättså ärlig mot mig.
Jag hoppas iallafall att hon känner att hon kan prata med mig, om allting hon vill prata om.

Vi skrattade åt att vi båda skummar igenom citysms varje dag.
Jag är patetisk, i sökandet efter all denna bekräftelse.

jag tror alla människor har ett sådant behov som genomsyrar vårat liv.
vilket inte är märkligt alls.

duger jag?

Vi läser båda smsen och letar efter bekräftelse, låtsas att vi skrattar åt roliga efterlysningar men sanningen är att vi båda slår ihop tidningen med en besvikelse.
Inte den här gången heller.

Människor behöver bekräftelse.

jag önskar att jag vore så stark.
att jag kunde spara de ord som håller mig stark.
för dom har en tendens att tappa färgen snabbt.
desto hårdare fastnar de svarta orden.
går knappt att skrubba bort, om man inte skrubbar så hårt att huden svider.

Men vem försöker jag egentligen lura?
Jag säger att jag klarar mig bättre ensam.
"jag tror faktiskt jag vill vara singel"

kan man vara mera oärlig mot sig själv.
men det är så väldigt mycket enklare.

men jag vet att jag inte klarar mig bäst ensam.
jag behöver någon.
vi behöver alla någon.
en person som fyller tomheten vi sålänge stoppar full med bekräftelse.
en person.
tillsammans blir världen runtomkring suddig.
för den är inte längre viktig.

Men den här gången ska det vara på riktigt.
Jag är trött på det halvdana.
Då väntar jag hellre.
Tills jag känner:
Han vill jag ha.
och han likadant.


Tills dess är jag hellre ensam.
Blir inte omvärlden suddig är det fan inte värt det.
Då får det vara.

Partey

Just nu lever jag på livets enkla små nöjen.

Öl, dans, vänner. Och kanske ett och annat hångel.
För det blev visst Baba i lördags ändå.
Det var inte där vi skulle hamna, men vi gjorde det.

Kärlek och dans.

Men det börjar bli en tråkig vana.
Samma folk, (denna kväll) usel musik och ölens pris har gått upp.

Men jag lever. Snäppet över överlever. Jag trivs bra.
Imorgon hoppas jag på ett smärre partey.
Indierave ska gästas av de enda riktiga partuubrudarna.
Påbörjas med vin, musik och dans.
Jag har bränt en grym skiva med den bästa partymusiken.
Och sedan får vi se hur det slutar.
Förhoppningsvis på en fyra-buss på väg hem till Vaxholm med ömma fötter men med en oförglömlig kväll i minne.


djupare tankar än såhär orkar jag inte med idag.

Lovet har förövrigt börjat.
En vecka jag tänkte spendera med att göra projektarbete, träna och spendera resten av mina pengar på fika. Kanske en utekväll.
Och skriva lite funderingar.

Människor i glömska

Tragiskt.

Häromdagen började jag fundera på hur mycket tid jag spenderar på att tänka på människor, människor som existerat i mitt liv men av någon anledning glidit ifrån mig.
Det svåra med kärlek är att det inte finns någon garanti när det gäller just känslor.
Bara för att du funderar dygnet runt på henne/honom. Undrar vad han gör, skrattar åt någonting roligt hon sade som du plötsligt minns, finns det ingen garanti att personen tänker på dig.
Där önskar jag verkligen att det kunde finnas kärlekslagar.

Det borde finnas rättvisa.
Jag spenderar timmar, slutligen säkert år på att minnas vissa. Fundera över vad som hände.
Medans andra är i total glömska.
men vad är det som säger att dom inte minns mig?
För mig var personen bara en bifigur, men tänk om jag var hans allt?

Aj, säger det när jag tänker på att människor jag aldrig kommer kunna radera ur minnet glömde mig den sekund jag steg ur deras liv.

Can I get some luck to go please? Pure.

Jag skulle verkligen kunna skriva här så väldigt mycket oftare.
Tankar och formuleringar snurrar i mitt huvud, som jag vill få ut. Få ner. Dom svävar högt och om man är snabb kan man få tag på någonting. Någon tanke som gör saker klarare. Men jag hinner inte, och klarheterna stiger till glömskans höjder.

Det är därför jag är så noga att skriva vad jag känner. Nu gör inte känslor mig klarare, men en vecka senare kan jag kanske ta itu med det jag förut skrivit. Jag vet inte ifall jag hade känt mig själv lika bra om jag inte präntat ner så mycket känslor i svåra, och glada, perioder. Den där aha-upplevelsen kommer inte förrän långt efter. Jag lär känna mig själv sakta men säkert på så vis.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Inte vilket hörn av mitt huvud jag ska börja rensa.

Postal Service, kärlek till det bandet. Deras texter träffar mig hårt. Först en ytlig kärlek till musiken, och sedan en djupare kärlek när jag läser texten och känner de små håren på armarna resa sig. Mina känslor är texterna i vartenda ord.
Formuleringar jag kunde skrivit, formuleringar som direkt ger mig en insikt jag inte sett förut, formuleringar som bara är så klara och så träffsäkra.

Jag är en periodare. Livet går i perioder. Klara perioder som går att dela upp med olika färgade post it lappar.

Ambitiösa perioder - Då jag tar på mig tusen olika saker, och njuter av det. Skriver skolarbeten före deadline, och sprutar idéer. Gör planer för varje dag, och varje timme.

Överdrivet känslosamma perioder - När ingenting blir gjort för tusen känslor snurrar i mitt huvud och förvirrar mig. Jag har svårt att umgås med andra människor, och tappar min sociala förmåga att konversera. Det är som att tankarna i mitt huvud tar över och jag har inte längre har kraft kvar att prata. Bara att tänka. Jag orkar inte uttrycka någonting, utan städar bara röran i mitt huvud. Det är som att jag sparar känslor på lager och till slut måste jag städa, städa,städa och sortera. Och då finns inte plats för någonting annat.

Lyckliga perioder - Perioder då jag har så stort perspektiv så jag mår riktigt bra. Jag kan se hur bra mitt liv är. Jag känner att jag kan umgås med vemsomhelst, klara av vadsomhelst och ingenting är ett problem. Perioder jag önskar kunde inträffa oftare. Men dom finns. Det är det viktiga.

Deprimerade perioder - Inte att förväxlas med överdrivet känslosamma. En period med en sådan stor överhängande känsla av hopplöshet att ingenting verkar värt att ödlsa tid på. Jämfört med känslosamma perioder, är det här en period fylld av endast en enda klar känsla. Meningslöshet.

Och så tusen till biperioder. Är jag annorlunda för att jag inte befinner mig på ständigt samma känsloläge?
jag beundrar sådana som ständigt verkar lyckliga, eller bara på en jämn rak linje. och tror någonstans att dom bara är bra på att fejka.
Jag borde jag med kunna fejka en rak linje. Det försöker jag, men det tar så mycket tid och ork, att jag mer eller mindre nu bara låter perioderna ha sin gång och följa med dom. Det är som olika årstider som växlar, utan tid eller reson. Dom måste få ha sin gång. Att hålla dom tillbaka med en mur av stela leenden går inte.
Jag är en känslomänniska, jag tror det var Calle som sade någonting om det. Och det är jag verkligen. Jag har svårt att stoppa känslor innanför skalet. Dom lyser så lätt igenom.
För många år av förtryckta känslor gör att det inte går att hålla emot längre.
Känslomänniska. Jag sprudlar av känslor.

Likgiltighet är det värsta jag vet.

Inatt jag drömde..

Jag hade en sådan konstig dröm.
Du dyker upp med ditt stora leende och allting är precis som förut. "Vaddå?" säger du och förstår inte, när jag är förvirrad. "Har någonting förändrats mellan oss eller vad?", säger du med ett leende och lägger armen runt mig.
Ett lugn fyller mig, men jag blir konfunderad och skakar av mig din arm.
"Meen va..?, vi kan väl inte bara låtsas som ingenting?"

Jag låter mig gå med på det och vi går lyckliga runt, även om jag har en känsla i magen av att jag inte mår bra. I spegeln ser jag att någonting är fel med mig, riktigt fel, och jag blir orolig. Men du tar allting lugna fisken, och förstår inte varför jag blir så orolig. Du glider ur mina händer och försvinner, och lämnar mig med en konstig känsla av att allting är bra, men så totalt fel.

Plötsligt står jag i en stor teaterkuliss som sakta rullar fram över en flod, runt mig står människor i mitt liv. Klasskamrater, mest ytliga kontakter, jag ser ingen betydelsefull bara igenkännande ansikten. Runt mig pågår en gigantisk teaterpjäs. Allting är så överdrivet det bara blir på teater.

Då en stor segelbåt snabbt närmar sig, och jag ser vänner i båten, jag får ett ryck och lämnar teatern för att hoppa i båten. I början är det härligt, med vinden i håret och vänner omkring. Öppet hav och varm sol.
Nästa sekund är jag ensam i en båt som rusar fram, jag försöker styra, sakta ner men det är totalt omöjligt.
Jag har tappat kontrollen, och allting rusar fram fortare än jag klarar av. Båten lyfter upp i luften, och flyger i en otrolig fart. Jag blir livrädd.

På något sätt är jag nu oskadd i en hamn med båten. Jag lyckades. Fast inte riktigt oskadd. Nu kommer en prövning, en utmaning som jag redan drömt om. ( En av mina återkommande mardrömmar)
Jag står tillsammans med bekanta från min skola utanför en liten öppning (alltid en grupp människor som står samlade utanför en ingång). Ingen vet vad som väntar därinne. Förutom jag, för jag vet att jag varit därinne förut.
Därinne är rum fyllda med skräck, där din uppgift är att överleva. Ingenting är på riktigt men det är riktig skräck som griper dig. Jag minns skräcken från sist, och känner hur paniken börjar stiga i mig. Jag vill aldrig mera in där, trots att jag vet att jag kommer ut oskadd på andra sidan, så fylls jag av en rädsla av att inte klara det.
Jag vet hur man skall lösa problemen i de ena skräckrummen, (ett rum som fylls med vatten, ett rum där du ska leta ett vapen för att skjuta ihjäl någon som först verkar vänlig,osv.) Jag vet var utgångarna i rummet ligger, jag vet hur man löser rebusarna. Men jag vill inte.
och denna gång slipper jag.
Någon annan runt mig tar över istället för mig. Min uppgift blir att räkna våra poäng, för allting är en tävling.
Jag stiger in i omklädningsrummet med ett litet chip där allting är registrerat. Jag stoppar in chipet i datorn, och sparar. Jag går ut i en lång korridor och tittar på en skärm för att läsa av våra poäng och se att det stämmer. Men sifforna är suddiga, runt om mig, går människor och ropar "Hejdå".
Jag får smått panik, vi måste få våra poäng registrerade. Men jag kan inte se. Det vill inte fungera.
Och jag kunde inte ens klara av det här.

Sedan vaknar jag.
Jag vet inte, men drömmen etsade sig fast och den har hållt mig funderande hela dagen.

Känsla av nostalgi

Hörde någonstans en intressant sak.
Att när man tänker på ett minne sparas det om. Med nya referenser.
Det fick mig att börja fundera på minnen.

Vi är så desperata att minnas saker, känslor, stunder. Fotografier, dagböcker. Allting för att inte glömma.

Låtar. Där har jag mina minnen arkiverade.
Häromdagen lyssnade jag ,efter länge, på Kent. Och känslor slog mig.
Känslan av ett tyst Uppsala utanför fönstret och känslan av att för första gången känna sig älskad.

Kent - Gravitation

Bara introt ger mig känslor, blandade känslor. Den får håret att resa sig på armarna, och jag minns dofter jag för länge sedan glömt. Tårar jag för länge sedan torkat. Kärleksbrevet längst ner i min låda. Han som tyst sjunger med i orden när vi en natt ligger vakna och tittar upp i ett vitt tak.
Kärlek med ett olyckligt slut.

Eskobar - Good day for dyin'

Känslan av längtan. Hela albumet Til we're dead är fullt med förväntan. Känslan av en bortdomnad nacke efter att ha slumrat till i en konstig ställning. De halvobekväma tågsätena jag spenderat timmar i. Veckor utan den man älskar och att bara vara de där evighetslånga en timme och fyrtio minuter bort.
Lukten av ett halvunket tåg. De sista rastlösa sekunderna då rösten säger "Nästa Avesta Krylbo". Och man febrilt bläddrar mellan låtarna för att hinna höra en kort bit av favoriten. Nervositet och lättnaden som bubblar tillsammans i magen. Pipet när man stänger av musiken och tar väskan. En stund senare kliva ner på perrongen. Utan att kunna hålla tillbaka det stora leendet och se han stå där med händerna i fickorna.

Hela min skivsamlingen är fylld med mer eller mindre bra musik.
Men med hela mitt hittils levda liv och alla mina ovärderliga minnen.
Det är därför jag vårdar mina skivor ömt och aldrig kastar en enda.
Lyssnar på dom och sparar om dom, med nya referenser.

Pang

Pang sa det. Och jag slog i backen.


jag hatar när Stefanie är ledsen
jag hatar det faktum att det inte finns några ord
som tröstar henne
jag hatar att jag är precis lika rädd som hon
för vad som kommer
och jag önskar mig bara lite rättvisa
åt människor jag tycker om

Snälla, ge mig lite glada färger att måla över med. För dom börjar ta slut.
Och kring mig är det svart.