Djupa andetag

I lördags föll det snö.
Ett vitt täcke lade sig över den frostbitna marken.

"Ååh, Ida, det snöar! Titta!", skrek min fjortonåriga lillasyster Hannah och stack ut huvudet genom balkongens öppna fönster.
Jovisst gjorde det de, och festdeltagarna stannade alla upp en stund för att kika ut i natten efter de snöflingor som singlade ner mot marken.
Min pappa hade femtioårsfest, min pappa börjar bli gammal. Jag kan inte riktigt förstå det, han har levt femtio år av sitt liv. Det var en trevlig fest, även om jag kände mig malplacerad. Varken vuxen eller barn.
Slog mig ner på ett bord omgjord till en bänk, med ett glas vin och pratade med min farfar. Väldigt märkligt, som att småprata med någon obekant pratade jag med min farfar. Annars brukar man mest prata om hur det går i skolan, hur de mår, hur familjen mår och sådant.

Telefonen ringde och jag tog det som förevändning för att lämna farfar åt sitt öde. Det var en märkligare konversation än vad jag klarade just nu. Att sitta med Lina och hennes vänner gjorde att jag kände mig gammal, och småprata med pappas äldre bekanta fick mig att känna mig väldigt liten.
"Men Ida, du kan ju inte dricka alkohol, det är farligt för dig, du är ju liten", utbrast min snart trettioåriga kusin Susanne.
"Eh, jag är arton nu", svarade jag förvånat och smått chockad.
Jag kommer nog alltid vara barn för henne.
Jag inser att jag är långtifrån lika vuxen som jag ibland tror.
Till slut hittade jag min plats.
Bredvid min kusin Robert, och bredvid honom satt jag resten av kvällen och svamlade filosofi.
Jag blev imponerad av hur fina ord jag lyckades formulera trots att jag började känna mig mer eller mindre full. Antagligen sluddrade jag egentligen rätt mycket.
Där borde kvällen ha stannat.
Jag borde inte hällt i mig ett stort glas rött till, greppat en öl i handen och vinglat iväg till busshållplatsen.
Jag visste att jag inte borde ha.
Nejnej.
Men det kanske skulle bli kul inbillade jag mig.

Om jag bara.
Jag är inte normal ibland.
På Indierave brast allting.
Förstörde Emmas kväll.
Min egen börjar jag mer och mera förtränga.

Väl inne i lokalen drabbades jag av någon sorts panikångest.
Alla dessa människor, blev för mycket.
Kände mig minst i världen och ville bara krypa in ett av hörnen och smälta samman med väggen.
För hur skulle någon kunna stå ut med att titta på mig?
Prestationsångest benämner jag det.
Fast för vad?

Pressen att ha roligt utan att bry sig. Pressen att ragga utan att känna. Pressen att känna sig snygg, när allt man vill är att ha en pappåse över ansiktet resten av kvällen. Pressen att le när allt du vill är att gråta.
All jävla press på att vara så glad, perfekt och lycklig.
Sprutade ur mig i form av tårar som aldrig ville sluta rinna.
Hur många gånger Emma än torkade mina tårar med sina välmenande händer. Så ville det inte ta stopp.

Allt vin och ölen som skvalpade i mig, och alkoholen i mitt blod hade tagit ifrån mig kontrollen.
Det går inte att dricka sig lycklig.
Det enda som händer när du dricker är att du släpper kontrollen, hämningarna du bär på.
Jag kunde inte längre hålla emot alla jävla tårar som jag byggt upp den senaste tiden.
De ville ut, och inte ens Berlinmuren skulle kunnat stoppa dom.

Förlåt Emma, för att jag förstörde din kväll.
Jag skäms över hur jag beter mig ibland.
Jag skäms över att jag är så jävla känslosam.

Jag skäms över att jag behöver någon att hålla i handen.

Jag längtar..

...efter den åttonde december då jag förväntasfull kommer stå med en konsertbiljett i handen, till ett av banden jag älskar, och ha en kväll framför mig som jag kan göra till en oförglömlig.

...efter den första julkänslan, kanske infinner den sig när man försiktigt smiter ut på balkongen, första morgonciggen, för att upptäcka att ett vitt kallt täcke lagt sig över hela världen.
kanske när snön knarrar under fötterna och man ser en julstjärna i fönstret

...efter kärleken, jag vet inte när den kommer eller var den kommer inträffa. jag tror att den kommer, att jag inte vet när gör det bara så mycket mera spännande.

...efter den dag någonting nytt händer, jag hoppar på en ny kurs, flyttar någonstans jag aldrig varit förut, ett infall man aldrig kan se förväg.

...efter doften av nybakade pepparkakor, mjöl i hela ansiktet, smygätande av pepparkaksdegen.

Jag längtar.
Det är viktigt att längta.
Ju mer efterlängtat någonting är, desto mera uppskattar du det.
Längtan är nästan det bästa.
Bättre än när det väl händer.
Innan det hänt är du bättre på att uppskatta det för vilket värde det faktiskt har.
Sluta aldrig längta.

Förbannat

Do you want to..?

Mitt liv känns väldigt meningslöst. Jag önskade att jag kunde hitta dit där jag för en stund kunde vara glad, lycklig och låta dagarna flyta förbi genom olika aktiviteter. Träningar, fikastunder, filmkvällar, skratt med vännerna. Men allting känns bara som en transportsträcka. Till då när jag ska träffa någon.

Fuck, vad jag är trött på det. Att jag känner mig så förbannat halv.
Jag skäms för att jag fortfarande tänker på dig. För att jag inte är över dig.

[Jag har bara blivit olyckligt kär på den senaste tiden.]
Jag vill bara slippa tänka på det.
Dig. Du är så förbannat jobbigt överallt.

Igår mindes jag hur det känns att vara kär.
Pirret, precis där. I början. Då man fortfarande hoppas.

Jag längtar efter det. Bara för att veta att jag kan glömma dig.
Bara för att känna att någon kanske vill ha mig på riktigt den här gången.
Jag längtar efter den där känslan av att vara störtförälskad, med bekräftad kärlek.
Jag skiter i om det varar.
Jag vill bara glömma dig.
För du är fan inte värd att spendera så mycket känslor på.
Det är du inte.

Du som lurade mig in i en kärlek utan murar, och sedan inte hoppade med.
Vi sade tillsammans ett, två, tre och jag tog ett kliv ut i mörket. Men du stod kvar.
”Jag vet inte längre”.
Tack så jävla mycket, för att jag inte kommer våga tro på orden ”jag gillar dig” igen.
Tack så förbannat jävla mycket för att jag är så dum att jag fortfarande saknar dig.
Jag vet inte vad det är.
För du är fan inte värd det.

Jag önskar att mitt liv någonstans kunde hitta tillbaka till sin mening. För nu känns det så onödigt. Tomt. Och vilket håll jag än tittar, är det ingen som duger jämfört med känslorna jag hade för dig.
Du har fått mig att bli kräsen.
Om jag ska kunna glömma dig.
Måste det verkligen vara på riktigt.
Fast jag vet inte ens om jag vågar då.
Jag hatar dig.

FUCK!