Apelsinskal & nostalgitrippar

Jag promenerade ute i regnet idag. Paraplyt i ena handen och sorgen i den andra. En dag när det enda som öser ner är regnet är det svårt att se saker ljust. Och jag undrade varför jag inte är glad. Mår bra. Varför livet känns så outhärdligt. Sedan kom jag på att det bara är en vecka sedan mitt kortvariga förhållande nådde sitt slut, och jag insåg att jag får vara grå. Må uselt. Och ha svårt att ta mig ur sängen på morgonen. Det är inte märkligt, kanske är det bara att jag har haft dagar i veckan då saker kännts relativt bra. Jag har inte mått så uselt som jag förväntat mig, jag överlever. Mer än över, jag lever och ibland gillar jag min vardag. Därför är det hårt när det blir grått och mörkt igen.
Jag måste inse att det kommer ta mer än en vecka. Att jag inte ens börjat ta itu med slutet ännu. Kanske är det för att jag inte förstått det ännu, kanske är det bara att jag inte vill. Jag vill inte att det ska vara såhär. Och jag kan inte göra ett skit åt det.

Jag insåg någonting förra veckan, någonting som fått saker att kännas någorlunda lättare. Man kan inte påverka vad andra känner, andras känslor är utom min kontroll, och mina egna. Det låter väldigt simpelt, men är så jävla svårt. Men det var skönt. När jag såg slutet komma accepterade jag det bara, för jag såg att det inte var någon idé. Jag måste inse att vissa saker kan man inte ha kontroll över. Känslor står på den listan. Nu ska jag bara deala med det.

Jag längtar så efter imorgon, efter att få klä upp mig, sätta på hög musik och göra mig iordning för en utekväll. Banala saker, men det var så länge sedan. Jag längtar efter att ha alla vännerna runt bordet, dricka några halvblaskiga öl och dansa så att jag får ont i fötterna, utan att tänka på någonting annat. Le, och se att livet är bra, just då. Inte i framtiden eller förut. Dra dåliga internskämt med Emma och skratta åt gamla minnen.
Om jag bara hade någon att ringa nu, när klockan är alldels för mycket.
Men han är inte kvar i mitt liv, det låter så drastiskt. Fast det är sant.

Det är det sorgligaste, att någon som har betytt så väldigt mycket, någon som man har delat så mycket underbart med kommer att försvinna tills man knappt minns dom. Tills dom bara är ett suddigt minne, som man nästan förväxlar med en dröm. Det är tråkigt att förlora människor, ännu mer människor man inte är beredd att förlora.

Filmjölk & mosiga flingor

Det var en hel evighet sedan jag bloggade på allvar sedan sist.
Jag har nog inte tyckt, känt att jag haft någonting, vettigt eller ovettigt att säga.
Inte ens ett behov att skriva av mig.
Och nu har jag nog ingenting alls att säga egentligen.

Lördagmorgon och jag äter en halvdan frukost, nyss hemkommen efter ett långt nattpass på mitt underbara drömjobb. En natt fylld av gråtande fjortisar vars utspillda mat jag fick sopa upp och slemmiga fyrtioåriga gubbar som ville ha undertecknad som extra till bakismaten. Flingorna har blivit en enda gegga och jag ryser när jag sväljer. Så, vad har hänt?
Studenten. Hepp!
Sedan for en hel sommar förbi. En sommar som kanske inte var den bästa i början, men i slutändan innehöll en hel del. Jag blev kär, otroligt läskigt obegripligt störtförälskad. Och nu är det över. Märkligt, jag tyckte inte ens att det hade börjat. Jag hade sett fram emot så mycket, och bara trott att det var en underbar början. Inte att det närmade sig slutet. Och det känns inte rätt, känns inte som det skulle ta slut nu. Inte än. Jag vet inte vart jag ska vrida och vända mig, och jag orkar inte berätta för alla att det är över. Det blir som att gå igenom tusen till smärtsamma slut. Det var första gången det här, då ett förhållande jag faktiskt inte ville alls skulle ta slut var över. Ett slut som inte kommer med en dålig eftersmak, när man låter sig se allt det dåliga som faktiskt fanns där. Allt som man snabbt förkastade som småskräp. Bullshit små, små saker som inte var så farliga. Inga sådana i sikte någonstans, åt någon riktning.
Och så var jag singel igen. Känns som att jag är den eviga fucking singeln. Inte helt sant, inte sant alls kanske. Men på senaste tiden har jag bara rusat rakt in och rakt ut ur förhållanden. Ingenting långvarigt. Ingen som hängt fast, eller som velat ha mig hängande kvar. Hur rätt det än kändes så ville inte ödet det den här gången eller. För visst fan, oj vad jag svär, var det ödet. Omständigheterna. Ingenting annat.
Just nu känns det bara som en minimal sannolikhet att jag ska träffa någon som är så "rätt" igen inom de närmaste tre åren. Och jag börjar känna mig ganska okej vid tanken, står ut med den. Än så länge. Att det blir visst bara jag. Ensamt, men jag tror jag överlever.

Jag borde egentligen sova, men det jag tror jag håller mig vaken tills det blir ljust igen. Hoppas och håller tummarna för att min underbara vän fröken S. överlever mörket. Hennes slut skär mer i mig än mitt eget. Nu ska jag titta på Eddie Izzard klipp, smygröka en cigg under fläkten och hålla tummarna för att ett visst extrajobb är mitt!