Jag minns

Bakgrundsmusik: Timo Räisinen

Jag minns.

Jag minns väldigt mycket,

varje dag tar hjärnan in tusen lukter, upplevelser, ord och det allra största åker verkligen in genom ena örat och ut genom andra. För ska du minnas det väsentliga har du inte plats för allt mindre.

men jag märker desto tydligare av allting jag förträngt.

Det finns perioder i mitt liv som är totalt svarta. Jag kan inte prata om stora delar av mellanstadiet, högstadiet. För där är det svart. Min hjärna tryckte på erase.
Ibland läser jag ord jag själv skrivit ner och blir chockad av att jag inte förstår vad jag pratar om.
För det har väl aldrig hänt?

Då måste jag påminna, hjärnan förtränger av en anledning. Vissa saker är det bäst att glömma, ibland är det bättre att låtsas att det aldrig hänt. Men jag önskar hjärnan kunde vara bättre på det, för även om det är svart när jag försöker minnas, känner jag tårarna göra sig färdiga. Färdiga att bevisa sin existens.

Det är bäst att glömma känslan när ens föräldrar flyttar ifrån varandra. Känslan, när mamma inte kommer hem på kvällarna. Känslan, när man måste vara vuxen och trösta sin mamma. Känslan, när man ingenting annat vill än vara minst i världen. Och absolut inte får.

Det är bäst att glömma känslan då man känner sig ensam. Känslan, då folk rynkar på näsan när man går förbi.
Känslan, när folk viskar ful och äcklig rakt i ansiktet. Känslan, när man har ångest en hel dag för att man inte vet vem man kan sitta bredvid i maten. Känslan, när man vet att den enda man umgås med är sjuk. Känslan, när folk flyttar på sig när man kommer. Känslan, när välja lag på gympan är en popularitetslek man alltid kom sist i.

Det är bäst att glömma känslan av hopp som alltid dog. Känslan, när man hoppfull inför mellanstadiediscot gjorde sig fin och var säker på att det skulle bli annorlunda den här gången. Känslan, när man steg in och kände lukten av rökmaskinernas pysande. Känslan, när man inför tryckare försiktigt spanade på den man i total smyg gillade och hoppades. Känslan, när man efter en lång kväll stupade med gråt i halsen i säng. Känslan, när det enda man fått var hånskratt och avskyvärda blickar. Känslan, när man hela kvällen gömt sig i ena hörnet bakom högtalaren. Känslan, när alla visade hur lite man var värd i deras ögon och att det aldrig skulle förändras.

Minns du..?

- Minns du alla de där nätterna när du låg vaken och jag tröstade dig?, säger hon.
- Minns du det? Minns du när du aldrig kunde sluta gråta, för du kände det som att ingen annan än jag skulle älska dig?, fortsätter hon.
- Minns du när du verkligen undrade vad som var så fel på dig?

För jag minns. Tårar rinner.
Och jag undrar
om jag någonsin
skulle klara av de
minnen som är svarta utan konturer ?

Förträng. Annars räcker tårarna inte till.
Men det är tur att jag förträngt, för då kan jag måla över. Jag kan måla över med lyckan jag känner. Nu.
Även om det svarta lyser igenom mina glada färger.

Tack för att du är en glad färg i mitt liv att måla över med. Tack alla ni som finns. Ni som lyser upp.
Du. Du betyder mer än du tror, och det gör även du.

Och jag tror

Och jag tror. Jag tror att jag börjar tro på livet och på turen nu.
För så ligger man en kväll och önskar, blundar riktigt hårt och önskar att man kunde få precis det man behövde. Snälla, bara den här gången.

Precis det.

Och någontans har man gjort gott för då står lyckan där, och har bestämt sig för att stanna hos mig.

Känslostormar

Igår spenderade jag en lång kylig timme vid Tekniska högskolan. Under den tiden hann jag fundera ut mycket.
Tiden kröp närmare mot bussens avgång mot Vaxholm och jag började knyppla ut mig själv.

Hur ska någon kunna förstå mig när jag inte ens förstår mig själv?

Jag, jag är hon med olika strumpor, hon vars röda nagellack alltid har flagnat av lite halvt, hon med brännmärken i de svarta byxorna sedan en sommarfylla, hon som aldrig har pengar på mobilen, och fullt med dåliga ursäkter på lager, men alltid får dåligt samvete då hon använder dom.
Hon med sina strumpor i två olika färger, som kanske inte bryr sig så värst mycket. Eller bara insett att strumpor med olika färg, är ingenting någon lägger märke till.
Fast om någon gjorde det skulle hon bli glad.
Och arg, för att hon inte har några strumpor som har samma färg.

Hon som ler fånigt åt allting han som hon gillar säger, och när han frågar vad som är så roligt.
Blir hon rädd och blänger istället åt ett annat håll och förklarar att hon tänkte på igår, Inte alls nu.
Hon som stirrar i tomma intet och funderar på vad andra tänker om henne, när någon annan tar hennes blickar som dryga kommentarer.
Hon som envist stirrar ner i borden, rädd för att söka ögonkontakt, när hon vet att ögonen får henne att pirra.
Hon som tolkar ett steg åt andra hållet, en blick som tittar åt andra hållet, en hand som snabbt drar sig undan då hon berört, som en stor gest av ogillande. När allt kanske bara var en omedveten handling.
Då drar hon sig undan och ställer sig i ett hörn inuti sitt skal, för att skydda sig innan hon ens närmar sig ett sårande svar på hennes försiktiga kärlek.

Atjo och Tiger Lou

Fy vad livet snörvlar just nu.
Tiger Lou - Is this the life?


Jag längtar till sommaren. Till solskenet. Måste hylla Emma för den här bilden är riktigt snygg, otroligt snyggt ljus.
Emma, du är bäst! Den påminner mig om sommaren, bågens lite fuktiga gräs, och solen i nacken.

Igår var en underbar kväll, dagen var faktiskt också till belåtenhet. Jag är långt ifrån frisk men första gången på tre dagar hade jag mänskligt sällskap hemma bland alla näsdukar och filmer spridda på mitt golv.
Min syster var här och förgyllde min dag. Sedan var jag även pigg och vandrade över till min far en sväng. Han bjöd på goda äpplen och glada överraskningar.
Jag ska få börja övningsköra! Wei! Min snälla pappa har köpt en ny bil som inte är automatväxlad, som både jag och min syster skall få köra med, tillstånd och det hade han redan beställt och nu är det bara synkontroll. Sen bär det av.

Jag trodde inte jag skulle börja övningsköra på år och dagar, om ens ta körkort. Men saker ljusnar.

Singel, singel, singel. Dags att börja vänja sig nu.
Livet går vidare, och drar mig hårt i armen och manar på mig att skynda mig nu.

Igår var det blodsmak i mun och svettig dans till Slagsmålsklubben. Alltid lika underbara att dansa live till, och för övrigt annars. Jag har en känsla av att jag kommer nysa mig igenom hela Eddie Izzard imorgon. Frustrerande, kunde jag inte blivit sjuk nästa helg istället? Då har jag fan inte en enda rolig sak planerad.
Ikväll, och snart kanske, ska jag röra mig mot Högdalen. Där bjuds det på kramkalas, Johnny Depp-dreggel, ugnspannkaka och trevliga människor. Och Jenny. Och söta Johanna.

September, hösten är här

Första septemberinlägget,och nu ska du ha koll på den här sidan: www.bloggobert.blogspot.com
Bara ha koll, för i framtiden kommer det hända saker där.
Det lovar Johanna och jag.
Där ska historia skapas.