Osynlig

En sekund av ensamhet och tystnad. Ingenting som är i vägen.

Tårar rinner.

Jag vet att du bryr dig, jag vet att om jag ramlar ihop så är du den som fångar mig i sista sekund. Jag vet att din axel finns till för att gråta på. Men förstå mig, jag måste överleva mig själv först.
Rädsla. För nej, jag vågar inte känna efter mer än en sekund, för då går jag i tusen bitar.
Spricker som ett glas och bitar hamnar på ställen ingen hittar igen.
För utan honom är jag för alltid trasig.
Hur du än limmar ihop mig, lyser hålen igenom.

Och jag vågar inte låta glaset falla till marken.

En vecka av insikt

Tisdag är det idag, klockan närmar sig elva. Och snart ska jag kasta i mig lunch, för att sedan bege mig iväg att träna. Jag vet att det finns andra saker jag borde. Men nej.
Inga flera måsten. Först och främst ska jag ta hand om mig själv.

Tänker han på mig?

Mina känslor har kommit i andra hand, igår slog allt mig rakt i ansiktet som en hård örfil av sanningen. Mina känslor ligger på botten, och allting jag gör är att pressa ner dom ännu längre med nya känslor. Jag måste snart rensa ur innan allting går i bitar. Jag. I. Bitar.

Innan jag kan känna igen.
Jag blir förälskad i min omgivning och i alla som befinner sig i den. Så ivrig att få känna känslan av lycka igen och slippa denna tomhet.

Igår rann tårarna i tysthet i skyddet av anonymitet

Känslor skapas i hopp att skriva över det gamla, för ännu klarar jag inte av att sudda ut.
Känslan av att jag mådde så bra, var över hela sorgen så snabbt lurade alla. Jag lurade mig själv. Slutet är inte här, det har inte ens börjat.

Jag har inte ens börjat komma över honom. Kommer det någonsin hända?

Igår insåg jag att jag var ensam. Jag har ingen där. Ingen på riktigt.
Förlåt mig om jag inte räknar med dig, men jag vågar inte. Jag är rädd samtidigt som jag ingenting annat önskar att hitta en annan Du.
En annan halva av mitt trasiga liv.

Är jag trasig utan möjlighet att laga?

Har jag gjort ett misstag?

Jag är dålig

Om du läser det här utan att känna mig, kanske du inte förstår.
Men jag tänker inte förklara.

Vissa saker håller jag för mig själv.
Det var ett tag sen jag plitade ner mina tankar någonstans, jag har inte ens orkat ta tag i dom. Jag vill bara förtränga mitt liv. Min röda dagbok är bara gamla tider, jag har inte ens orkat gråta ner en sida i den. Mina tårar som alltid runnit i tid och otid, har plötsligt tagit slut. Jag orkar inte gråta, inte när jag väl borde, för då vet jag inte om tårarna någonsin tar slut.

Mitt liv är fyllt av måsten, och jag känner ångesten komma krypande. Skolan ger mig en sådan ångest, prestationsångest. För jag måste verkligen vara duktig. Måste kunna vara stolt över mig själv.
Första natten efter att skolan började bestämde jag mig för att gå och lägga mig tidigt. Straffet för det var att jag drömde en mardröm.
I drömmen var världen mörk, och folks ansikten suddiga. Jag vaknade och skrek, för en sådan otrolig rädsla grep mig. Samtidigt var jag så otroligt trött, men jag vågade inte somna igen för jag visste att om jag somnade så skulle drömmen finnas där igen. Så fort ögonen sakta föll ihop så var drömmen tillbaka. Jag gick upp och höll mig vaken ett bra tag, innan jag somnade utmattad med en katt i famnen. Det finns ingenting bättre sätt en att somna på,än att ha en spinnande katt bredvid huvudkudden.

Prince har blivit sjuk igen. Ännu mera ångest, han har precis blivit frisk. Men jag ska se till att han blir frisk igen min katt.

Det är otroligt hur tid ibland kan kännas så lång, när allt som har gått är lite mer än en vecka. Det är otroligt hur ont allt kan göra.

Jag är rädd för att jag är en dålig person. Att jag behandlar andra illa, gör dom olyckliga. Till slut kommer det komma igen.

Det är otroligt hur ont det kan göra när det känns så rätt.

En kärleksförklaring (and life in general)

Hu, nu har snart hela sommaren blåst förbi mig. Eller regnat bort. När bullret börjar närma sig, rysligt nära är det tom, ja då vet man att sommaren faktiskt börjar närma sig slutet.
Fast några veckor kvarstår faktiskt, och ett buller. Veckor då Annon är ledig och vi ska njuta av varandra. Okej, inte bara sådär snuskigt som det där lät. Fast det också kanske.
Idag kom jag hem från Dalarna. Det var en otroligt lång resa. Fast det egentligen inte är så långt bort.

Gick fem över nio ifrån lägenheten, låste dörren och kastade ner nyckeln i brevinkastet. Klockan tio över ett klev jag av bussen i vaxholm, och klättrade i regnet uppför den branta vägen bakom statoil.
Där hängde du inte med va?

Självklart gick inte bussarna sådära i tider som matchade tåget. Ena bussen var framme tio minuter innan tågets avgång, och den andra en timme innan. Gissa vilken buss jag tog? Den tidiga såklart, jag har allt för många gånger satsat på den senare, och sedan blir det trafikstoppning, en kö längre än härifrån till Nya Zeeland till biljettautomaten lr liknande scenario.

Tjugo i elva lämnade tåget avesta station. Då hade jag hunnit med att sluka lite Tsunami Bomb i hörlurarna, kedjeröka upp alla mina fem cigg jag hade kvar och förklara min syster hur man bokar buss på www.festivalbussen.com

Tågresan gick sakta, men med Bright Eyes och min nyköpta (pappa betalade) Satirnine-skiva gick den lite fortare. Den skivan är, apropå ingenting alls, så otroligt bra.
Så, sprang till tunnelbanan för att slippa vänta en halvtimme på nästa buss till skitön där jag bor. Bredvid skogen du vet.
Och. Vet du vad, jag hann faktiskt med 670-bussen. Antar att jag kanske förtjänade den turen efter en helvetes dag.

Var bara trött och grinig hela dagen mest, kändes så snopet imorse när jag skulle åka och Annon skulle till jobbet. Blev inte ett riktigt hejdå. Ville inte störa honom när han satt framför datorn, och sedan försvann han bara iväg. Kram, puss, hejdå.
Jaha..?


Emma, hon har jag inte träffat på så otroligt länge nu. Tittade på gamla bilder från popaganda och mindes plötsligt hur mycket jag saknar henne.

Imorgon åker hon hemåt.
Tack, för att du är min vän emma, vet inte om jag sagt det tillräckligt ofta.
Man borde uppskatta människor som står en nära mera än jag gör. Än man gör.
Så här:
Johanna, tack för att du alltid får mig att skratta, och alltid kramas "på riktigt". Tack för att du finns där som vän.

Emma, tack för att jag hittade dig, tack för alla stunder vi skrattat ihop, tack för de stunder vi gråtit ihop, eller tröstat varandra. Tack, för att du finns.

Stefanie, tack för dina kramar, våra pratstunder, tack för hur du förstår mig, tack för att du är min vän, som jag absolut inte vill förlora.

Annon, tack för din kärlek, tack för ditt självklara sätt att se på saker som jag behöver höra, tack för att du alltid får mig att skratta i mina tårar, tack för det senaste året vi har varit "du och jag". Tack för allt annat jag glömmer att tacka för, jag älskar dig obeskrivligt mycket

En Kärleksblogg.
Till er andra. Jag älskar er också.