"Ah, sen så kommer det en massa getingar oh baah..mööh"

Nu är det måndag och den heliga flaggdagen. En dag som man till och med blivit ledig på för att man ska kunna ta med sig sin flagga och gå ut och vifta armen av sig armen med den.
För det är ju så väldans roligt.
Vifta alltså.

Jag och min kära pojkvän har inte hunnit med så mycket viftande men massor med annat. Mest innesittande eftersom vädret har varit elakt och regnat har smattrat på rutorna hela helgen.
Han kom på fredagkvällen och då var jag så väldans glad, för det var så länge sedan.
Hela helgen har vart mös med mösbyxor och fina morgonfrisyrer, se bildbevis nedan.
Nu har han åkt hem, och jag saknar honom redan.


En Annon som inte så jättegärna vill vara med på bild, eller se bilden i min blog. Mohaha, älskling, där får du för dina jäkla jordgetingar och bli levande begravd.

Darl.


Här ser han lite läskig ut, argsen ut men det är han inte. Jag gillar tuppkamsfrisyren. Helt skapad av naturen och sömn. Inget konstgjort här inte.

Allt kan ta sig därbak

Det är otroligt vad mycket annat spännande man kan hitta på när man faktiskt borde göra annat. Jag borde göra klart det där arbetet i psykologin, Jag har haft de vanliga stresssymptomen i veckor.
Drömt mardrömmar, vart trött, irriterad. Drömt mardrömmar och vaknat svettig, så brukar det bli. Istället för att plugga hela dagen har jag städat, diskat, putsat där det inte behövs, läst saker, ätit en ordentlig frukost. Massor av det jag inte brukar göra.

Jag kommer att dra på mig ett icke godkänt i psykologi. Men jag skiter i det just nu, jag får plugga upp det om det går. Det känns värdelöst, för jag är så dålig. Jag har gjort det mesta hela kursen. Och jag vet att jag kan få mycket bättre, jag ville verkligen läsa den här kursen, men likförbannat gör jag såhär mot mig själv.

Jag är rädd för all stress, hade en läskig upplevelse för någon dag sedan, och en gång innan i Dalarna, Men sade ingenting. Mitt hjärta slog så det kändes som att världen gick i 180. Det kändes som att hjärtat skulle sprängas, när det slog så snabbt att det kändes som att det vandrade upp i halsen. Jag låg bara och stirrade i taket, och hoppades att det inte märktes.
Man kan bli så nojig över såna där struntsaker.

Jag kan ha ångest över att jag inte lämnat in saker till biblioteket, skämmas och tänka ut vad jag ska säga där när jag står där och skäms. Varför gick jag inte dit i tid bara?, tänker jag. Allt bara för en bok jag inte lämnat i tid.
Imorgonkväll klockan sju kommer Annon att stiga av i Stockholm, och då ska jag krama honom tills han går sönder. Ska försöka att låta bli att tänka på att han ska åka hem igen på måndag bara, och det tar en evighet tills jag får se han igen.