Undanflykter och tillfredställelse

Ibland tror jag inte allt i livet får vara alltför enkelt. Just nu lever jag i känslan av att vara tillfreds. Kan man bli för nöjd?
Kanske är det därför jag hela tiden gör undanflykter i skolan, måste måste skapa lite stress och spänning. Någonting av sucka sönder min omgivning över, någonting att ligga sömnlös över. Jag kan vara mästare på undanflykter, som att jag sitter här istället för att avsluta min inte alls svåra inlämning som endast kräver tre fjärdedelars text till. Eller så ligger kampen i att jag egentligen vill skriva fritt, mera och låta meningarna flöda.
Jag önskar att det fanns någonting jag var bra på, förutom skrivandet. Jag har försummat min enda "talang", så groteskt mycket att jag skäms. Det kanske finns en sanning i den plågande konstnären, jag är så tillfreds att kreativiten inte kommer av sig själv. Jag måste dra den ur mig själv, långsamt och plågsamt.

Jag är så tillfreds med mina svåra val, jag vågade byta väg och inom mig har jag funnit en underbar ro, som att jag helt plötsligt har hittat rätt. Jag lever igen, inte bara överlever stånkar och stönar, jag upplever mitt liv. Varje dag varje stund. Nytt jobb, nya människor blandas samman med en kurs där jag känner mig någorlunda trygg, och allting hålls upp av den underbara människa som skapar trygghet och är mitt hem. Men där någonstans gnager pessismisten i mig, inte fan får man vara såhär nöjd? När kommer de mörka molnen, när kommer den hårda smällen? Kanske är det därför jag skapar mig min egen ångest genom att skjuta upp skolarbete jag egentligen klarar utan problem, förstorar upp vad jag måste prestera, så jag vet var nästa grå moln kommer från.
Nu ska jag fortsätta argumentera, kontextualisera och briljera.

Morgonstund och duggregn

Sitter och dricker upp det sista av mitt gröna vaniljte med honung. Har precis börjat regna något smått ute, och jag ska hoppa på nästa buss till stan. Vaknade för mer än en timme sedan, och tänkte att idag kanske man faktiskt skall gå upp i tid, och inte sova alldeles för länge.
Har till och med hunnit äta en långsam frukost, en vardagsmorgon klockan kvart över fem.
Undrar om regnet håller i sig idag, och undrar om jag får tid att träffa en vän som jag saknar.
Dags att kasta sig ut, utan paraply.

Mörka moln, framtidsångest och nya tider

Det var ju så länge sedan.
Så väldigt sedan, jag skrev några rader här. Jag vet inte varför jag sitter här igen. Kanske för att jag har så mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag satt som vanligt och surfade runt på vänners bloggar, ibland gör jag det när jag inte hunnit träffa dem på ett tag, och uppdaterade mig vad de pysslar, tänker och skriver om. Och så hamnade jag på min egen pensionerade blogg. Ströläste gamla inlägg.
Av någon anledning tyckte jag plötsligt att det jag skrivit var bra, inte bara oerhört generande och tillgjort. Jag mindes känslorna igen. Men. Så väldigt länge sedan att det inte riktigt kändes som att det var just jag som knåpat ihop så eftertänksamma meningar. Bara en person som jag var för de två år sedan när jag skrev.
Och kombinationen av mitt gamla liv och Regina Spektor som bakgrundsmusik gav mig ett enormt sug att skriva några rader igen.
Kanske var det också för att jag plötsligt önskade att jag igen kunde bygga så fina och eftertänksamma meningar, att jag var är rädd att jag inte längre kan. Jag var tvungen att trotsa min rädsla och se om jag kunde.
Ute i den sommarljumna kvällen drar de mörka molnen ihop sig. Regn och åska inatt sa de.
De två år som har dragit förbi har varit år utan större moln, utan stora sorger och tiden har nog mest sakta dragit förbi. Mindre ångest, och jag har ofta känt att livet har varit enkelt. Eller just att jag har träffat den person som gör att vardagen är någonting jag njuter av.
Nya tider är det nu, och jag har stor beslutsångest om min framtid. Jag måste bestämma mig för vad jag vill göra. Jag kan inte längre bara ta den enkla vägen, för någonstans är jag trött på det.
Men jag vet inte om jag vill, just nu, kan jag eller om hur. Eller om.. Så förvirrad.
Ibland är man fånig. Så att man med rättvisa fnyser åt sig själv.
Det är väl för fan bara att bestämma sig.

Regina Spektor - Laughing With

Dom säger dom bästa är tagna, men dom ljuger för vi finns ju kvar

Jag ger dig inte min morgon, inte min dag. Du får något så mycket bättre, du får hela jävla jag.

Att bara citera låttexter är uselt tråkigt. Men det är ju en sådan otroligt bra text. Och mitt liv är för tillfället bara fyllt av jobb och bra musik. Det är vad som håller mig uppe, gör att jag till och med ser framemot bussturen mot jobbet klockan mördartidigt fem, jag och min mp3. Och jag är konstig, för jag gillar att gå upp såhär tidigt. Jag trivs med mitt liv, det är så okomplicerat, jag gör just det jag hade planerat efter gymnasiet. Och nu har jag råd att börja spara. Jag har ett jobb där jag inte hinner tänka, tiden går fort. Och mina underbara vänner fyller hålet efter något mer spännande. Lyfter mig, och finns där. Skrattar och suckar med mig. Och just nu har jag, min mp3 och Lasse Lind ett nära förhållande. Och det räcker rätt bra. Än så länge.
Lyckas jag inbilla mig, när jag blundar, lyssnar och drömmer om att resa bort härifrån ett halvår.

"Någon gång måste du bli själv"

Kan man bli beroende av musik? Jag tror jag är det. Jag kan inte låta bli att lyssna på Säkert-skivan mindre än fem gånger om dagen. Minst. Bara, allt annat är som bajs i öronen. Och jag tröttnar aldrig. Inte på en enda låt!
Ah, jag vill inte lyssna sönder en så bra skiva! Så att jag aldrig kommer lyssna på den igen.

Imorgon är det en low point dag. Jag tycker inte om Alla hjärtans dag. Speciellt när man vet att det finns no chance in hell att man kommer få så mycket som ett sms av någon. Jag är så smart, jag tror att jag varje år lyckas vara singel den dagen. För att det är så förbannat roligt. Enda gången jag var en av de som gillade dagen sågs vi inte ens. För han var femtio mil härifrån. Då sög den dagen också.
Och vet du vad? Jag tror den kommer göra det imorgon också.
Irriterande att en vanlig dag kan kännas som ett bottennapp bara för ingen anledning alls egentligen.
Jag vill gå på date!


PS. Jag har bloggat 68 gånger här! Fyfan. Rätt mycket ändå. DS

"Jag röstar på fredag"

Åh! Jag har hittat en helt underbar cover av en Postal Service låt. The Shins har gjort en version av låten We will become silhouettes. Vilken njutning att höra bra musik efter att ha lyssnat på Mix Megapol hela dagarna på jobbet. När jag får chansen ska jag minsann i smyg byta radiokanal. Vadsomhelst är bättre.

Underbara ledighet. Veckan har varit lång och intensiv så jag tycker jag förtjänar en ledig dag. Tydligen tycker min chef det också, som är så snäll som sätter scheman där jag är ledig fredagar.
Jag har jobbat över nästan varenda dag i veckan eftersom vi har varit underbemannade. Och i onsdags kom jag inte iväg förrän vid fem. Elva timmar. Puh. Inte dålig arbetsdag. Ingen känsel kvar i fötterna efter att ha stått alla dom timmarna. Och jag har bara sovit och sovit min lediga tid.
När jag och Calle var på bio i tisdags somnade jag. Jag har aldrig någonsin gjort det förut! Kanske önskat, för att filmen var dålig. Eller blundat. Men inte sovit och drömt. Fast filmen var riktigt bra, så gick det inte att hålla ögonen öppna.
Men nu har min helg börjat.

Jag önskar att jag hade råd att gå med Emma till 90's ikväll. Dammit! Jag har inte träffat långben nummer två på en evighet känns det som. Och det är till och med pojkbandskväll. Det finns ju då en chans att vi får höra Hanson. Men jag har inte råd att göra av med ett öre, måste ha pengar till ett nytt busskort.

Insåg med förskräckelse att det är Alla hjärtans dag snart. Irriterande. Jag ska nog bara glömma datum och ignorera vilken dag det egentligen är. Så kanske jag missar och den dagen bara glider förbi. Är en utmärkt plan, ska försöka hålla mig till den.

Måste ringa Stefanie, duscha och ta mig in till stan (Cafe String som vanligt?) för idag ska vi börja på vår projektplan till vårt radioprogram. Fast vi lär nog mest prata skit och dricka kopiösa mängder kaffe. Väldigt trevligt det också.

Snö till knäna

Jag hoppades nästan att stöta in i dig, inte bara hoppades. Jag ville. Jag tror att jag ser dig ibland, inbillar mig. Sedan skymtade jag den randiga halsduken och svarta jackan när jag åkte förbi med tunnelbanan, och jag såg direkt att det där var du. På riktigt. Och jag insåg direkt hur fånigt jag beter mig. Att jag måste gå vidare, fast hela jag stretar emot. Jag vet att jag kan, kunnat hela tiden. Bara att jag inte alls vill. Inte är redo att ge upp allt. Fast det redan är försent. Och nu ska du bli suddig i kanterna. För det är dags.

Jag har inte alls pluggat på min "hemläxa" av recept till imorgon. Snart ska jag sätta mig och läsa igenom och memorera, för jag kan egentligen allting. Jag drömde till och med om rostbiff och syltlökar inatt. Och jag kommer aldrig glömma att det bara ska vara en oliv. Och inte tre.
Man lär sig bra av att utföra, men allra bäst av att misslyckas.
Imorse när jag vaknade slog en enorm rastlöshet till i fötterna och jag fick panik av tanken på att sitta hemma hela dagen. Ringde varenda människa i telefonboken, men inte en jäkel hade tid för mig. Att man ska ha sådana välplanerade vänner som faktiskt har planerat varenda minuten av helgen. Fast jag vet ju att jag egentligen är likadan, och att det är en vecka i förväg som gäller.
Nu känner jag mest för sällskap, men efter en rundringning till alla och några timmars telefonpratande har det suget nästan stillat sig. Katten och mamma får duga som sällskap.

Det ska, trots allt, bli skönt att jobba imorgon. Att bli bättre på mitt jobb, tills den punkt då jag hanterar allt utan större ansträngning. Jag tycker om att jobba. Det märker jag på en gång. Veckorna utan jobb var sköna så länge alla andra var lediga på grund av julen. Så länge jag hade en anledning till att vara ledig några veckor. "Julledighet". Sedan kom ångesten. Dagen efter bokade jag in en anställningsintervju.

Nu i veckan ska jag bara se till att träffa alla jag vill träffa, sushi och fikastunder. Dags för projektplanen att påbörjas för våran idé. Sedan kommer det roliga. Att försöka genomföra det. Jag längtar!